Dagens Nyheter – 30 juli 1870, sida 2

ASEA MAN SFFR MARAF Ve Skrå-mötet i Örebro. (Från Dagens Nyheters korrespondent.) (Forts. fr. föreg. nr.) På eftermiddagen behandlades andra frågans sednare moment, så lydande: Uppfyller den lagstiftning, vi nu ega angåonde fabriks-och handtverks-industrien, i fråga . om rättsförhållandena mellan arbetsgifvare och arbetstagare, de skäliga anspråk derpå, som näringsidkarne kunna hafva, eller äro några förändringar deruti nödiga, och hvilka? Ett större antal af deltagarne tycktes vara böjdt för14 dagars uppsägningstid på kontrakter mellan mästare och arbetare. Några voro af motsatt åsigt, och efter en tröttande och föga upplysande diskussion, i hvilken deltogo hrr Neuman, Blomstrand (flera gånger), ordf., Widman, Lundh, Fejth, Österlund, Heenel, Cederskog, Bond, antogs med 24 roster mot 23 en resolution, hoars ordalydelse skulle bestämmas dagen derpå, mon som vi meddela nu genast för sammanhangets skull. Den lyder: Någon bestämd maximitid för giltigheten af med lärling eller arbetare uppgjordt kontrakt bör ej stadgas, utan frihet lemnas att genom öfverenskommelse i godo derom bestämma, äfvensom att sådant kontrakt skall upphäfvas och vara ogildt, så snart visadt blir, att detsamma af någondera parten brytes, genom vårdslöshet eller misshandel rän arbetsgifvarens sida eller genom lättja, oredlighet eller olydnad från arbetstagarens; — derjemte vore synnerligen önskvärdt, om genom la, stadgadt blefve, att, då en yngling från 17 till 2 års ålder, med målsmans begifvande, uppgör kontrakt för en viss lärotid, beräknad efter yrkets beskaffenhet, kontraktet kunde förblifva gällande. äfven om lärlingen under den tid, kontrak:et omfattar, uppnär myndig älder. Det gick icke så lätt att få denna resolution till stånd, ty på tisdags f. m. organiserade sig mötet till en redaktions och intrasslingskomit, som ånyo grundligt genomgick föregående dagens diskussion, för bättre minnes skull förmodligen. Sedan ordf. och hr Blomstrand flera gånger ansträngt sig till det yttersta för att förmå vaderbörande att taga reson, lyckades man ock efter halfannan timmes het strid att komma derhän, att resolutionen antogs med 40 ja mot 9 nej. Det argument, som verkade mest, var att en talare, hr Kihlström, fäste mötets uppmärksamhet på, att man genom att hålla på på detta sätt lätt kunde komma att få ligga qvar åtta dagar i Örebro. Detta yttrande framkallade hurra-rop och gjorde, som sagdt, åsyftad veran. Tredje frågan-i programmet: Ar den fria tullagstiftningen hämmande för fabriksoch handtverkstindustrien i riket; och i så fall frågas, på hvad sätt anser mötet nödiga rättelser skola kunna ernås derutinnan? gaf, som man kan tänka, auledning till en katzenjammer i korus. Den fria tullagstiftningen — farfars bästa skinnpels — kalfatrader alldeles förtvifladt af hrr Widman, Blomstrand, Dahlström och Göhte — en brummbasqvartett med obligat — soli för mungiga och säckpipa. Hr Dahlström skildrade i synnerligt mör 5 färger industriens nuvarande ståndpunkt. Hur står det till med industrien? frågade han. Man måste svara: mycket klent, och vi måste med smärta blicka framåt. Industrien går baklänges, icke framåt, men om staten i sin mån ville gå industri-idkarne till mötes (genom åsättande af höga skyddstullar) skulle det bli välsignelsebringande både för staten sjelf och arbetaren. Hvad det fria Amerika beträffar, så skulle, försäkrade hän, den dag aldrig randas, då der ett så fritt tullsystem blefve gällande, som här hos oss nu. Amerika, der tal. vistats en längre tid, införskrifver gerna duglige arbetare, men högst ogerna utländska varor. Talaren vore ingen teoretisk man, utan en praktisk, och det var på Amerikas erfarenhet som han grundade det påstående, att om staten skyddar industrien så länder det denna till stor nytta. Som bevis på handtverkeriernas dåliga ställning anförde tal., avt handtverkaren så sällan uppfostrar sin son till sitt eget yrke. (Månne handtverkarens ekonomi härtill är orsaken?) Jag tror att ingen af de här församlade skall kunna säga, menade tal., att han har sin son i sin lära. a 0 RAR Ra NAN RR RR RR RR