Dagens Nyheter – 28 juli 1870, sida 1

— 124 — Nu var det Noöls tur att utbrista: — Ah! Och då Juliette iakttog tystnad, tillade hän: — Om presenten gör er glädje, kan man åtminstone icke se det på er. — Jaså, ha vi er nu der igen! utropade damen. Ni tycker att jag icke är nog genomträngd af tacksamhet. Ni ger mig en gåfva, och så vill ni att jag genast skall betala den: kontant, genom högljudda rop uttrycka. min glädje, kasta mig till edra fötter och kalla er stor och ädel! os Noöl kunde icke tillbakahålla en åtbörd åf otålighet. Denna undgick ingalunda Juliettes uppmärksamhet, och hon blef förtjust deröfver. . . ; Å — Vore sådana utbrott af min erkänsla er nog? fortfor hon. Eller kanske jag också bör inkalla Charlotte, för att låta henne beundra detta superba armband, som bär ett så lysande vittnesbörd om er utomordentliga frikostighet? Vill ni måhända att jag skall skicka efter portvakten och bedja min köksa stigå in för att låta dem veta huru lycklig jag är öfver att, ega. en så generös älskare? Advokaten gjorde en axelryckning. — Hvartill tjenar dotta såronde skämt? frågade han, Om ni har någon allvarsam anledning, att vara önd på mig, så säg mig den hellre uppriktigt. Ad ort — Nåväl, låt oss tala allvårsamt, återtog Juliette. Jag skall upplysa er om att ni hade