Dagens Nyheter – 23 juli 1870, sida 1

Icke heller i går afton medförde posten några andra tidningar än danska. Ur dessa hemta vi åtskilliga detaljer angående ställningar, stämningar och rustningar i de krigförande staterna. Uppträdet i Ems. En tillfällig korrespondent till Göteborgs Handelstidning har af en man, hvilken ofta plägar vara i konung Wilhelms närhet, hört följande muntliga berättelse om det märkliga uppträde, som är den uppgifna anledningen till Frankrikes krigsförklaring: Konung Wilhelm mötte det franska sändebudet på morgonen på promenaden. Grefve Benedetti förblef stående. Efter sin vana — konungen ledsagades vid tillfället af flygeladjutanten grefve Lehndorff — räckte konungen på det vänligaste sätt handen åt sändebudet. Benedetti tog sig deraf anledning att sluta sig till konungen, som fortsatte sin kurpromenad. Han meddelade dervid konungen, att prinsens af Hohenzollern renunciation af den spanska kronan efter all sannolikhet skulle göra ett tillfredsställande intryck i Paris, och tillade, att ingen skulle mer än kejsaren känna sig lycklig, om denna sak kunde helt och hållet bringas ntom fråga. Konungen stannade då genast för ett ögonblick och anmärkte ungefär: Jag trodde, att allt nu var klart. Efter många diplomatiska vändningar antydde Benedetti, att konflikten det oaktadt lätt kunde återkomma, emedan den af prinsen gjorda frånsägelsen af spanska tronen ingalunda uteslöt möjligheten af att samme prins eller hans broder kunde i ett sednare stadium komma på förslag till kronan. — Konungen såg frågande på honom. — Om ers majestät kanske — så ungefär ljöd, enligt min sagesman, Benedettis ord — en gång för alla ville allernådigst behaga att öfvertaga garantien för, att ej heller i framtiden Frankrikes känslighet såras. ... Den franske gesandten slutade icke meningen, ty konungen trädde två steg tillbaka och kastade på honom en ljungande blick, hvarefter han gånast vände sig till grefve Lehndorff , och med Jljudelig röst uttalade dessa ord: . Säg då denne herre, att jag icke har något vidare att meddela honom. Straxt derefter lemnade konungen promenaden, och då grefve Lehndorff ville träda fram till grefve Benedetti för att utföra konungens befallning, steg denne något tillbaka och bugade sig djupt för adjutanten, ty konungen hade talat så högt, att han icke önskade höra dessa ord upprepas. Grefve Lehndorff helsade på samma sätt och följde konun