Dagens Nyheter – 19 juli 1870, sida 2

— Men barnet! mumlade den gamle; hvad har det blifvit af barnet? Skulle man ha dödat det? Nej, ty om enkan Lerouge varit delaktig i ett barnabord, skulle man icke längre ha fruktat henne så mycket. Älskaren ville att den nyfödde skulle lefva, och man lemnade honom i vår enkas vård. Det är hon som har uppfostrat barnet. Man har sedan tagit det från henne; men bevisen om dess födelse och tillvaro har hon behållit. Deri ligger knuten. Fadren, det är mannen i den eleganta vagnen; modren är ingen annan än det fruntimmer, som kom i sällskap med en ung man. Jag tror väl att enkan icke led någon nöd. Det finnes hemligheter som äro värda millioner. Men hon bestod 3ig en iälskare; hennes utgifter ökades oupphörligen. Arma mensklighet! hjertat har sina behofver. Hon har gjort för mycket bruk af sin makt, hon har hotat; man har blifvit rädd och sagt: CVi måste göra ett slut på detta tillstånd af beroende. Men hvem har åtagit sig uppdraget? Pappa sjelf? Nej, han är för gammal. Säkert är det sonen. Han har velat rädda sin mor, den snille gossen! Och för sådant ändamål har han förpassat enkan till evigheten och uppbränt bevisen. Manette stod under hela tiden med örat tätt invid nyckelhålet och lyssnade med den mest spända uppmärksamhet. Då och då uppsnappade hon ett enstaka ord eller en ed; det var allt.