Dagens Nyheter – 19 juli 1870, sida 2

Ett besök på Warbergs fästning. (Från Dagens Nyheters korrespondent.) En visit på Warbergs fästning är just icke en af de allra behagligaste man kan göra, liksom societeten der icke heller är den finaste. Emellertid lärer ingen, som besöker Warberg, underlåta att göra en sådan visit, om ej för societetens skull, så åtminstone för utsigtens: Från fästningens vallar har man nemligen den herrligaste utsigt öfver hafvet, som ligger vidöppet åt tre väderstreck och hvars vågor ohejdade storma mot fästningens klippgrund, der de i årtusenden brutits till skum, utan att ha i någon symbar grad förmått afslipa eller underminera den fasta grundvalen. Genom Warbergs hela historia löper en tråd af äfventyrlighet, hvarför det ej passar illa i stycke att fästningen slutligen blifvit ett hem för äfventyrare. Icke mindre än fem gånger har staden bytt plats och, jemte fästningen, ännu flera gånger husbonde. Till denna ombytlighet har den dock varit nödd och tvungen af fiendehand och eld och brand och ingalunda förtjent något på bytena. Fästningar äro för krigets furier detsamma som åtelar för roflystna örnar: de locka dem till sig. På samma gång de äro ämnade att vara ett skydd för sin ort, äro de för densamma äfven en öfverhängande fara, en ständig orsak till osäkerhet och bekymmer, Warbergs fästning har så litet som möjligt skyddat norra Halland, men deremot förorsakat det otaliga lidanden ock olyckor. I Sveriges och Danmarks gemensamma krigshistoria, lång och blodig i åminnelse, har denna fästning äfven sin roll, ehuru ingen framstående och ännu mindre ärofull. Tvärtom står hon som ett kraftigt varnande exempel, som ett Xvissnadt blad i ärans lagerkrans. I ingen nämnvärd grad har hon nemligen någonsin, trots alla de ofantliga uppoffringar och mödor hon kostat, uppfyllt sitt ändamål att vara ett vårdande berg, ej en enda gång har hon motstått ett allvarsamt anfall, knappt har hon i en öfvergående ansats af manlighet tillkämpat sig en lager, förrän hon åter genom visadt vankelmod gjort sitt namn mera beryktadt än ryktbart. Ehuru hon sålunda aldrig varit någon sjöns stolta drottning, som blixtrat och krossat, har hon dock haft sin vredes stunder, äfven hon, och än i Sveriges, än i Danmarks ärender utsändt tusen dödars bud kring land och sjö, — och det må skrifvas på det försvarslösa och oåtkomliga ödets räkning, att hon varit ett större plågoris för de sina än för fienden. Först 1830 blef fästningen utstruken ur antalet af våra försvarsanstalter, och sedan 1848 tjenar hon till fängelse för lifstids