Dagens Nyheter – 14 juli 1870, sida 2

Article Image
hos oss på nåd och onåd öfverlemnar sig i sin sömmerskas våld, som efter modejournalen stöper alla sina kunder i samma form. Man tager sitt eget tycke och sin egen lilla fantasi till hjelp, man gör en sjelfständig tillämpning af hvad man sett andra bära, men man efterhärmar det aldrig slafviskt eller ock funderar man på egen hand ut någon ting spritt nytt, som man tror skall kläda sig. Häraf blir följden dessa tusentals variationer i modet, hvarom vi hemma hafva så liten aning. Likväl är det en gemensam grundtanke, som genomgår allt och som utgör det bestämmande (den ledande principen, tror jag det heter i högre språk) för hvarje års möde. I år är det de myckna volangerna och pösen, de veckade gaärnerimgarne och de olika fägerna på kjölen och tuniken som speiå hufvyudrollen. Anmärkningsvärdt är dock att den svarta färgen, äfven nu midt i heta sommaren, är den mest använda. I de flesta fall är tuniken svart (af siden, barbge eller äfven ylle) och underklädningen brokig; men äfven motsatsen brukas. Vill man se verkligen extravaganta toaletter, bör man söka dem i Champs Elysåes, på boulevard Montmartre och kafeerna derinvid eller på vissa baler om aftnarne. Jag skulle ju se litet af hvarje i Paris, uppmanade mig faster före min afresa, och jag har derför icke dragit i betänkande att i det betryggande sällskap, faster vet jag här Kar, följa med hvart de fört mig. Sålunda Har jag också en gång varit på det vidtberyktade Mabille. Detta vidtberyktade, jag vill icke säga vidtberömda, ställe ligger i Champs Elysåes vid Avenue Montaigne. Jag hade på förband rådfrågat mig med min vän BoÖÅtber, som förklarar att ingen främling bör försumma att kasta en blick på detta etablissement, hvars originalitet icke skall undgå att intressera Honom4. Men hvad jag icke kunde upptäcka, det var just originåliteten. Jag fann en syberb lokal, en trädgård med några öppna dänsbanor, briljant och effektfullt eklärerad, så att gaslägorna nästan motsvarade solljuset. Der furnos konstgjorda grottor, kaskader, slingrande gångar och en myckenhet boskeer samt blommor i oändlighet. Men publiken, som rörde: sig i all denna glans, tycktes mig ha hjertinnerligen tråkigt. Tredjedelen deraf ntgjordes säkerIiken af resande likasom vi, hvilka gått dit för att tillfredsställa sin nyfikenhet. Om någon dans i egentlig mening var här ingen fråga, och tonerna från den verkligen utmärkta orkestern tyckes icke utöfva någon lifvande inflytelse. Visserligen bildades tre eller fyra kådriljer, men dessa utgjordes endast af några få par hvardera, efter hvad man sade mig, män och qvinnor särskildt legda för detta ändamål. Såsom akrobhuter kunde de ha sin förtjenst, ty de utvecklade en vighet, en styrka 1 benen samt en allvarlig uthållighet i sitt arbete, som yero högst remarkabla. Men likaså litet som det fanns någon gratie i deras rörelser, likaså litet låg något spår af glädtighet eller ungdomsfrisk uppsluppenhet i det Hela. Jag lemtiar det mer eNef mindre omoräliska i saken åsido, ty för uppbyggelsens skull går väl i alla fall ingen på Mabille. Den marionettartade maskinmessigheten blef temligen enformig, och vi hade snart nog af hela skådespelet. Jag tillägger endast att de förnämligare otäckorna höllo sig alldeles för goda att deltaga i den så kållade dansen. I stället för att långre uppehålla mig vid detta ämne eller detta ställe, skall jag omtala en liten händelse, hvartill jag sjelf varit vittne och som visar en väcker sida hos dessa parisare, som jag tror att man behöfver studera i många är innan man rätt lär känna dem. Jag gick för en tid sedan en morgonstund ner åt de stora saluhallarne, der dagligen lifsmedlen köpas för en million eller mera af den stora stadens befolkning — Herre Gud hvad Munkbron föreföll mig obetydlig! En liten pastejbagaregosse med sitt hvita förkläde, sim hvita

14 juli 1870, sida 2

Thumbnail