Dagens Nyheter – 14 juli 1870, sida 1

SE SAOSAAAR VAAN JAA MAN MBRIUVLI UV BIUPRTPICRS IB! flera hänseenden i hittills gällande grundsatser för hushållningen med statens medel, derom kunna meningarne knappast vara delade. Att åstadkomma en sådan förändring är likväl den svåra knuten, och frågan är om man af hr Weerns föregåenden kan vänta, att han icke blott skall sjelf omfatta ett sådant förändradt system, utan också hafva föresats och mod att söka genomdrifva detsamma. Vi betvifa att man kan till en sådan förväntan hemta anledning af de åsigter, han i detta hänseende hyllat såsom riksdagsman och ledamot af statsutskottet. Han har ianslagsfrågor hittills icke just hört till de återhållande, än mindre till dem som strängt yrkat på besparingar; och att med allvar vinnlägga sig om sådana samt motstå de lystnader, som alltid belågra både regeringen och representationen, är likväl en egenskap, som med hvarje dag blir mera nödvändig, om det ofvan angifna ändamålet skall uppnås. Vi afsluta vårt referat afL. J. H:s uppsats med följande tänkvärda utdrag derur: Under konung Carl Johans tid funnos många anmärkningar att göra vid regeringssystemet och vid den tendens till allena-styrande, sidoinflytanden och ömtålighet för offentligheten, som på den tiden var rådande; men i ett afseende måste man erkänna den gamle kungens omtanka och varsamhet, och det bestod i den betänksamhet, hvarmed han sökte und vika att öka beskattningen. Budgeten steg också under hans regeringstid icke till mer än omkring 20 millioner riksdaler årligen nu har den växt till 44 millioner ), således mer än dubbelt, medan befolkningen från år 1844 ökats med blott en tredjedel. Vi vilja derför icke säga, att folket är öfver höfvan beskattadt, oaktadt en öfvervägande del af statsinkomsterna betalas af de mindre bemedlade, dels; i 25 till 33 procents tull på kaffe och socker, tull på da x) hudar och åtskilliga andra dagliga förnödenhetsartiklar, dels i beskattningen på bränvinet, men i afseende på sistnämnda afgift hördes redan vid nyssförflutna riksdag den meningen vara nästan allmän, att denna afgift icke kan höjas utan att på ett äfventyrligt sätt öka smuggleriet och minska den inhemska tillverkningen, hvarigenom staten skulleförlora å ena sidan hvad den ansågs kunna vinna å den andra. Hvad socker, te och kaffe beträffar, å hvilka, likasom på tobak och några artiklar, afgifterna förgyllas med benämningen finanstullar, så äro de efter den sednaste förhöjningen vid 1867 års riksdag jemväl uppdrifna så högt, att en ytterligare stegring skulle utgöra ett mycket orättvist förtungande. Det kan sägas att den som icke vill betala tull på kaffe, te och socker eller afgiften på bränvin slipper ju detta, om han låter bli att förtära bränvin samt att dricka te och kaffe, då han också sparar in socker. Detta är visserligen ett sätt att se saken, men rådets allmänna efterlefvande skulle å andra sidan hafva den ledgamma påföljden att inkomsterna af bränvin, te och kaffe minskades måhända med två tredjedelar, d. v. s. med 7 å 8 millioner årligen, om dessa varor förbrukades af blott de förmögnare, och hvar skulle man då taga igen förlusten ? Det ligger således till en viss grad i finansernas intresse att så mycket som möjligt förtäres af sådana varor som betala höga tullar samt af fabrikater som erlägga hög tillverkningsafgift. ) Till någon del beror detta dock derpå att flera af de stora inkomsttivlarne nu boktöras på annat sitt än förr. NN. ) Misskrifning ; skall heta beredda hudar. D. Ne