Dagens Nyheter – 14 juli 1870, sida 1

psrOCKROLM, tryckt ——— oss icke att vidröra detta vigtiga tvisteämne annat än fragmentariskt; men otvifvelaktigt synes vara, att den här framställda åsigten vinner ett allt större område i samma mån som latinet alltmer försvinner ur det dagliga bruket; frågan blir då endast, huruvida den allmänna undervisningen skall genom dess qvarhållande på samma punkt i skolorna stå efter sin tid, till förlust för hvad i andra kunskapsgrenar kunde mer inhemtas. Med uttalande af den meningen, att yrkandet på en reform i den här angifna riktningen hädanefter alltid skall komma på dagordningen, vågar hr L. J H. emellertid icke förutspå hvad som deruti kan vara att vänta af den nye chefen för ecklesiastikdepartementet, hvilkens åsigter i detta ämne icke äro honom bekanta. Om den nye civilministern, hr Bergström, säges att genom hans skarpsinnighet, juridiska lärdom, rättrådighet och humanitet i grundsatser skall hans röst helt säkert blifva af mycken vigt inom konseljen i lagstiftningsfrågor. Det bör emellertid, heter det vidare, ej förbises, att det är den nye chefen för civildepartementet som har det svåra åliggandet att innan nästa riksdag hos regeringen föredraga och att främst uttala sin mening i den brännande frågan om fortsatta jernvägsarbeten i landet, så vidt anspråk göras om bidrag dertill af allmänna medel. Trettioåtta nskilda jernvägsbolag och kanske flera, som alla komma att göra honom sin uppvaktning, äro ett tillräckligt antal för att kunna bry äfven den starkaste förmåga, och dertill kommer ännu nödvändigheten att uttala sig i en och annan ännu oafgjord punkt rörande fortsättningen af statens stambana norrut och valet dervid mellan den smala och den breda vägen — vi mena om spårvidden. I afseende på de enskilda banorna är det bekant att de mest vidtutseende anspråk blifvit framställda vid riksdagen, ända derhän vid ett tillfälle i andra kammaren, att staten skulle skänka halfva anläggningskostnaden. Att detta förbjuder sig sjelf inser enhvar, men att alla bolagen åtminstone vilja hafva lån från riksgäldskontoret kan antagas för ostridigt. Att dessa anspråk likväl icke kunna mer än till en ringa del beviljas utan finansiel ruin behöfver icke bevisas; men då återstår den svåra frågan om ett urval, och härvid kommer ett så storartadt skådespel af kapplöpning mellan de sökande troligen att uppföras, att chefen för civildepartementet icke skall komma att finna sig i den allra trefligaste belägenhet. En utväg synes dock finnas, och vara den enda lämpliga, kanhända möjliga, att lösa en sådan knut. Det är den, som närmast öfverensstämmer med en sann nationalekonomisk grundsats efter Adam Smiths välbepröfvade lära ; — nemligen att låta de bolag få företrädet, som tilläfventyrs äro beredda att åtnöja sig met förlag af staten för en viss del af anläggningskostnaden, men — mot erläggande af samma ränta, aom staten betalar för sina lån, och ställande af full säkerhet. Man skulle härigenom också sannolikt bli förvissad, att de jernvägar skulle först anläggas, som hafva bästa utsigt att bära sig, samt att de skulle komma att byggas med bästa hushållning. Författaren kommer slutligen, i anledning af hr CO. F. Werns statsrådsutnämning, in på sitt käraste ämne: statsfinanserna. Det är på denne departementschef som i främsta rummet hvilar uppgiften att bringa statens inkomster och utgifter i jemnvigt, utan att öka skatterna. Särdeles lyckligt vore, säger L. J. H. med rätta, om detta kunde ske, men att det icke låter sig göra utan en förändring i