Dagens Nyheter – 13 juli 1870, sida 2

den stackars skräddaren Dercme, hvilken kanske, om inte jag hade varit, skulle. . . — Jag tackar er för rådet, afbröt honom herr Daburon; och jag skall ha det i minnet. — Nu, herr kommissarie, tillade han, måste ni till hvad pris som helst skaffa underrättelse om från hvilken provins enkaun Lerouge var. På tillsägelse införde sergeanten åter det ena vittnet efter det andra. Det var ransakningsdomaren som nu förhörde dem. Men ingen hade något nytt att meddela. Antagas måste att enkan Lerouge i lifstiden varit mycket förbehållsam rörande sina egna förhållanden, alldenstund oaktadt all hennes språksamhet ingenting som upplyste om dessa kommit till grannqvinnornas ören. Emellertid envisades en hvar som förhördes att gifva domaren del af sin egen öfvertygelse, sina egna personliga gissningar. Allmänna meningen uttalade sig till förmån för Gåvrol. Nästan alla voro ense om att anklaga mannen i den gråa blusen, den svartmuskige. Han och ingen annan antogs vara den brottslige. Man cerinrade sig blott alltför tydligt hans bistra uppsyn, som förskräckt hela nejden. Många hade, varnade af hans misstänta utseende, alltid sorgfälligt undvikit att möta honom. Han hade en dag hotat en qvinna, och en annan dag slagit ett barn. Man kunde icke uppgifva hvarken barnets eller qvinnans