den unge man, till hvilken jag ställde frågan, svarade intet, utan pekade på ett svart fodral med en lång gul stång. Aha! tänkto jag, troligtvis en öfverraskning. Stort nöje beredde oss under vägen sångföreningen, hvilken, ehuruväl den ej tycktes vara särdeles stark, dock hade att uppvisa rätt friska och goda röster. Under skämt och sång nalkades vi vårt mål: ett rätt nätt och täckt ställe, omgifvet af vacker furuskog, här och der blandad med några enstaka björkar. Hos något hvar väcktes vid åsynen af denna natur minnet af det kära hemlandet. Sedan under den gladaste stämning intagit frukost helsades vi välkomna af festkomiten. Derefter begynte en mängd lekar, som lifligt erinrade oss om vår glada barndomstid. Återigen en förarglig regnskur; det tycktes som om regn och vackert väder hade legat i strid med hvarandra, så ombytlig var väderleken. Vi skyndade för att ej! ånyo utsätta oss för våra damers ogunst in i salen, der vi hela förmiddagen dansade af hjertans lust. Vid middagsbordet talade föreningens ordförande, hr Moestue, (från Fredrikshald) några hjertliga och vackra ord, i hvilka han äfven påpekade dagens betydelse. Ett lifligt hurrarop. besvarade talet. Vi sutto nu i allsköns ro, under omvexlande sång och deklamatoriska föredrag, och drucko vårt kaffe, då föreningens sekreterare manade till uppbrott. Vi skyndade att efterkomma denna begäran, och nu såg jag åter den hemlighetsfulla gula stången. Man uppställde sig och tågade under skandinaviska fanor och fosterländska sånger in i skogen. På en stor slätt gjordes halt och bildades fyrkant; sedan sångarne sjungit Fäderneslandet, höll hr Grabow ett längre tal om midsommardagen, om dess ursprung o. s. v. Talaren slutade ungefär sålunda: Skandinaver, kännen eder lyckliga, att viiett främmande land ha ett ställe, en plat der vi veta att vi finna bekant, bröder och vänner. Också fira vi denna fest i dag med dubbelt intresse, då jag i svenskarnes namn öfverlemnar till skandinaviska föreningen i Berlin en fana. Denna dag är således en dubbel glädjefest för oss alla. Låtom oss, såsom ctt nordiskt folk, söka ernå den enighet, som fordras för att ett samfund skall kunna bildas, som i styrka och vänskap söker sin like. Gud välsigne vårt kära, älskade fädernesland.4 Under den sista delen af talet aftäcktes fanan, och föreningens sekreterare, hr A. Broman, öfverlemnade densamma med några kärnfulla ord till ordföranden. Stå stark, du ljusets riddarvakt genljöd genom luften; jag tror den enkla, men allvarsamma och högtidliga akten upplifvade sångarne, ty sången klingade genom luften med en styrka och kraft, som ingaf mig den vissheten, att också här verkligen finnas sanna skandinaver. Ordföranden tackade härefter i föreningens namn och lofvade att med all sin styrka, men all sin makt beskydda den svenska fanan. — Man tågade tillbaka in i salen, der en punschbål angenämt doftade mot oss; är föreslogos så många skålar, att jag ej vill trötta med att här uppräkna dem. Ett par bland dem voro för konungarne Carl XV och Kristian IX. Vidare talades för den norske Pige, den svenska flickan och den danske Pige. Dessa skålar besvarades med lifliga hurrarop. Bland de tyska talen föreslog hr Nissen från Kristiania en skål för de tyska damerna. Hr Ingjer från Kristiania talade för de skandinaviska rikena. Så när hade jag glömt att omnämna festkomiten; jag ber om ursäkt, hrr komittmedlemmar, ty er ha vi ju i främsta rummet att tacka för nöjet. För komiten föreslogs en skål af hr Grabow. Sedan man återigen begifvit sig ut i det fria, lekt och svängt om, nalkades slutligen den stund, då man måste tänka på hemfärden. Jag har sällan sett en sådan enighet, en så glad stämning som denna afton vara rådande bland brödrafolken. För alla deltagare var denna hemfärd oförgätlig. Vi skildes med den innerliga önskan, att detta nöje snart måtte upprepas. och med den