det allmänna får taga på sig omsorgen. Spanska tronföljaärefrågan. Rörelsen i anledning af det nya uppslaget i denna fråga synes vara i tilltagande, och de i går ankomna utländska tidningarne äro nästan uteslutande upptagna med kommentarier häröfver. Rörelsen inskränker sig likväl icke till pressen, utan är äfven stark inom den diplomatiska verlden. Franska sändebudet i Berlin, grefve Benedetti, som fått flera månaders permission för att begagna baden i Wildbad, har pr telegraf kallats till Paris. Den 6 på morgonen egde en konferens rum mellan Ollivier, hertigen af Gramont och spanska sändebudet Olozaga, hvarpå alla tre begåfvo sig till S:t Cloud, der de hade ett långt samtal med kejsaren. Under dagens lopp egde en ny sammankomst rumhos utrikesministern, hvari äfven engelska sändebudet, lord Lyon, och österrikiska sändebudet; furst Metternich, deltogo. Från Madrid anlände samma dag en legationssekreterare med egenhändig skrifvelse från Prim till kejsar Napoleon. Den 4 d:s kallade hertigen af Gramont till sig hr von Werther, preussiska sändebudet i Paris, som der fann Emile Ollivier, emedan denne fått befallning af kejsaren att närvara vid de båda statsmännens samtal. Hertigen började med att fråga diplomaten, hvad han visste om den så plötsligt inträffade händelsen. Hr von Werther svarade, att han ej hade någon kunskap om underhandlingarne och att han trodde sig kunna vara öfvertygad om, att hans regering förblifvit helt och hållet främmande (?) för hela kombinationen. Derpå tillsporde hertigen hr von Werther, om han hade för afsigt att muntligen tala med konungen om de olägenheter, som förverkligandet af det spanska kabinettets plan skulle medföra. Hr von Werther svarade, att saken syntes honom tillräckligt vigtig för att rättfärdiga en resa till Ems. Hr de Gramont uppmanade honom derpå, att på uppdrag af kej saren bringa till konung Wilhelms kunskap hvilken pinsam öfverraskning tillskyndats Napoleon III och hans regering af underrättelsen om att prinsen af Hohenzollern antagit Spaniens anbud; dock skulle kejsaren lyckönska sig till denna oväntade händelse, om konungen ville begagna det så gynsamma tillfället till att lemna ett bevis på uppriktigheten af sina så ofta uttalade önskningar för fredens bibehållande. Frankrike hoppades Gerför, att konung Wilhelm skulle förmå sin nära anförvandt att tillbakavisa Spaniens honom erbjudna krona och samtidigt ambefalla prinsen att tills vidare ej lemna Tyskland. Men skulle det oaktadt Preussens konung, i strid med Frankrikes lifligaste förhoppningar, annorlunda besluta, då skulle faran af en katastrof ej kunna fördöljas. Hr v. Werther svarade, att det på grund af sakens utomordentliga vigt vore önskvärdt, att orden erhöllo sin rätta betydelse, och han ville derför spörja ministern, huruvida han med uttrycket katastrof menade en krigshotelse. Hr Ollivier, som dittills suttit tyst, tog nu å sin sida till ordet och sade: I kejsarens och hans regerings namn måste jag besvara denna fråga jakande : Oui, il y a menace de guerre! (Ja, det är en krigshotelse). Denna berättelse förekommer i en korrespondens från Paris till CKöln. Zeitung. IHeitan i Paris är starkare än någonsin. Den 3 juli kl. 2 visade termometern 32!2 grader Celsius i skuggan. I de högre stadsdelarne börjar vattnet redan tryta. Öfversköljningen af gator och bulevarder har man nästan helt och hållet måst inställa. Äfven i provinserna är vattenbristen stor. I S:t Jean VAngely öppnas brunnarne på en viss timma, och då får vatten der hemtas endast till hushållsbehof. Man har utfärdat förbud mot att använda brunnsvatten för boskapen, för vattning af trädgårdar, för tvätt samt för industriela