Dagens Nyheter – 9 juli 1870, sida 1

Hvart samqväm bär liksom en tyngd på ryggen Och sjelfva dansen ser betänksam ut. Man kan afundas bromsarne och myggen Och frestas byta lefnadslust till slut. Att nu för tiden mycket mindre skrattas Än fordomdags, är allom väl bekant: Det må nu vara hvad som helst som fattas — Men något är det, det är visst och sannt. Ja, se blott dessa mördande supåer, Der man som katten vandrar ikring gröten het Der kan du samla, om du vill, armåer Utaf armåens folk, som intet vet; Om påfvens skägg de vidt och bredt parlera, Och munnen full de taga just bastant. Ja, dumdrygheten, tyckes nu florera; Se det är skälet, det är visst och sannt. Kanske jag tecknat något öfverdrifvet, Kanske för långt jag rusat i mitt språng, Det kan ju hända att det glada lifvet Vill vända till oss åter än en gång? Ja, hvad vet jag! Jag skref uti förtreten. Kanske det inte borde bli bekant; Men sjelf jag lider utaf trumpenheten, Se det är skälet, det är visst och sannt. S—g.