Dagens Nyheter – 8 juli 1870, sida 2

nagra DenjertanSvarda ora om skydd för våra husdjur. (Insändt från Gotland.) Endast för att tala om de för allmänheten bekantgjorda, men derför icke mindre fasaväckande skändligheter, som här och flerstädes utöfvas mot de till menniskans nytta, men ingalunda till offer för hennes grymhet skapade varelser, nemligen våra husdjur, våga vi, genom anförande af några, tyvärr ej enstaka stående bevis på en omensklig och rå behandling mot dessa, i mensklighetens namn fästa en tänkande allmänhets uppmärksamhet på behofvet af att de nu gällande, våra tysta tjenare föga gagnande lagstadganden mot djurplågeri yttermera måste skärpas för att, så vidt möjligt är, söka förhindra tilldragelser af en så upp rörande natur, som de härncdan antecknade. (Härefter anför insändaren den för våra läsare redan kända berättelsen om banmästaren, M:s i H. vid U.—W.—H. jernvägen skändliga bedrift.). . Beklagligtvis skulle vi kunna ur en rik erfarenhet framdraga mer än ett fall af omensklig hjertlöshet mot de värnlösa djuren, men inskränka oss till att uppteckna detta: En person, som i följd af sin samhällsställning åtminstone borde ega någon hyfsning, förer likväl ett sådant lif, att han nära nog är föremål för sina grannars, fasa. Då nämnde person en dag -inträdde i sitt stall, kom han, förargad öfver att en af de drängar, öfver hvilka han egde att befalla, ej besvarade en till denne ställd fråga så som ham önskade, i fullkomligt raseri. Att rusa på drängen, dertill var han för feg, men en af de stackars intet ondt anande hästarne, fick deremot umgälla hans djuriska vildsinthet.. Sedan alla i ,stallet befintliga piskor blifvit afslagna på det stackars bundna, oskyldiga kreaturct, tillgreps slutligen en grof stör, med hyilken slag på slag applicerudes, till dess det af den onaturliga behandlingen plågade offret ej längre medelst sparkningar förmådde fria sig och den omenskliga varelsen sjelf af öfveransträngning och mattighet ej kunde fortsätta. Utom sådana talande skäl för ett varmt deltagande för vårt upprop om skydd för de stackars virnlösa djuren, anse vi oss äfven manade påpeka de icke sällan afskyväckande ofog, som under sken af att lindra de lidande djurens plågor af charlatanen utöfvas. Att grymheten mot dessa begås från de håll, der man borde vänta att allt barbari och småsinthet vore bannlyst, ir dock en alltför sorglig sanning. Såsom exempel härpå må anföras följande: Här och der i landsorten påträffas ännu qvarlefvor från charlataneriets dagar, som under namn af så kallade kloka gå omkring och mot allt ondt företaga diverse mer och mindre onaturliga kurer. Vi kinna till åtskilliga fall, der de af svält och sjukdom utmagrade kreaturen genom de klokast blodaftappningar blifvit alldeles urständsatta att resa sig och slutligen dukat under: Denna åtgärd anses emullertid icke som djurplågeri, utan tvärtom, det fins s. ok. bildadet, hvilka hysa stort förtrvcude för dessa blodsugare, om ock genom (deras behandling de lidande offren gå förlorade. Charlatanen, värd lön för sin osparda möda, vet nog hvar han skall infinna sig och der hans hjelpsamhet bäst botalas. Som sagdt är, de klokas åtgöranden tyckas verkligen vara på sin plats, ty några mått och steg för utrotandet af denna kräfta vidtagas högst sällan. Vi erinra oss, bland andra, ett fall, der en SCundergörareX, i afsigt att förlösa en ko, med rakknif sönderskar. djurets fostervägar, så att cn likaledes sönderskuren tarm till en alns längd. uthängde genom såret och föll. ned på marken. Hjelten i denna råa bragd ställdes inför domstol, hvilken dock endast fann för godt att gifva den tilltalade — en varning. De mest bizarra kurer användas vid djurens sjukdomar, och skulle vi kunna offentliggöra sådana i mängd, om ÄÅ dessa medel vore af en sådan natur. att