Dagens Nyheter – 8 juli 1870, sida 1

MM hederlig ut, och jag är en gammal man som står ensam i verlden, och jag har ingen, för hvilken jag kan klaga min smärta; då hjertat är fullt af sorg, är det en stor lindring att förtro sig till ett deltagande väsen. — Jag var en lycklig make och fader, fortfor han. Jag egde ej rikedom, men träget arbete i förening med sparsamhet gaf mig och de mina vår nödtorftiga berghing. Jag hade en enda dotter, min Hilma; hon var min och sin moders enda och störstå glädje här i verlden, och en glädje var det att se den unga, älskliga varelsen. Skön var hon som en rosenknopp, glad som en sångfågel om våren; oskyldig och ren som en daggdroppe i en blomsterkalk, förstod hon ej att falskhet och syek finnas till i verlden, hon dömde alla an? dra efter sitt eget milda, sorglösa, sextonåriga hjerta — och detta blef hennes förderf. En sommarafton blefvo vi alla bjudna till en vän, som hade ett sommarnöje ute på Djurgården. Der fanns bland sällskapet en ung norrman, ståtlig och ovanligt vacker; han var sjökapten och förde en norsk brigg. — Jag såg från första stund att han fästade sina stora, talande, mörka ögon på vår Hilma, och han syntes nästan uteslutande egna henne hela sin uppmärksamhet, och hon — min ljufva, skära blomma — hon solade sig i dessa ögons farliga glans; de tycktes på hennes kinder tända ännu högre rosor. Vi foro hem