Dagens Nyheter – 8 juli 1870, sida 1

ED — alltid skall vara hotande för oss. Men medgifvet att det vore omöjligt att upplösa ett dylikt aggregat annat än genom den råa styrkan och att genom diplomatien och förmedelst moraliska krafter föra ett för Preussen fruktansvärdare krig än bataljfältens, hvad intresse skulle väldessa 40,000,000 menniskor ha att kasta sig öfver oss och bekriga oss? Den värde talaren befattar sig icke med de nya förbindelser, s8om uppstå mellan folken genom handeln, allmänandans uppvaknanae, den fuosofiska rörelsens framsteg, frihetens mäktiga fläkt. Om folkens säkerhet hvilar på täflan i vapenmakt, skulle monarkien — det är Montesquieu som säger det — försätta staterna i ett utblottadt tillstånd: Säkerheten ligger i sjelfva verket icke i största antalet soldater. Om det skulle behaga Preussen att väpna en million menniskor, skulle vi då anse oss nödsakade att göra sammaledes? — — — Det är en sorglig villfarelse att tro, att en nation endast skyddag af sin krigsstyrkas beskaffenhet; hon skyddas framför allt genom sin styrelses klokhet och genom sin aktning för rätten. Härtill är af nöden att alla trö henne icke hysa några tankar på sådana krig, som en dynasti kan anse sy beröfva för att se sin ärelystnad och sin storhet till godo. Resultatet af diskussionen är på telegrafisk väg för längesedan kändt. Nu som alltid segrade regeringens vilja med stor röstöfvervigt. Afven afslogs vid en sednare sammankomst de orleanska prinsarnes begäran att fi återvända till sitt land igen. Napoleon vill icke se några tronpretendenter i sin närhet. Förgäfves uppträdde deputeraden Estancelin med ett varmt och vältaligt föredrag till förmån för de landsflyktiga prinsarne, slutande med dessa ord till hr sigillbevararen: I hafven sagt oss, att I ären rättvisan och styrkan; nåväl, om I icke ären rättvisa i dag, så är det derför att I icke ären starka. Köratry hade innan Eståncelin började sitt tal till Ollivier framställt följande fråga: I sanningens namn, och i rättvisans hvars första tjenare i Frankrike ni är, uppmanar jag er att inför landet förklara, om uti ert departements arkiver finnes ett enda. bevis, som intygar att de orleanska prinsarne någonsin konspirerat mot sitt lands lagar? Justitieministern svarade härpå, att regeringen hade absolut ingenting att svara. Deputeraden Esquiros, sjelf f. d. landsflykting, yttrade äfven några varma ord till förmån för landsflyktingarne. Då deputeraden Martel mellankom med den anmärkningen, att om ministeren satte sig mot de orleanska prinsarnes återkomst, så vore det derför att hon deri såge faror för landet, utropade Estancelin häftigt: Hvilka äro då dessa faror, hvar finnas de, svara, hr sigillbevarare! Ollivier svarade icke direkt på interpellationen, men han besteg tribunen: Det är icke, sade han, en fråga om personer som här är å bane, det är en fråga om primciper; det gäller en vigtig lag, som kan såra sympatetiska personligheter, men som är en lag af social rättvisa. De kungliga familjerna kunna icke, om de än vilja det, nedstiga till rangen af simpla medborgare; då man i sin vagga funnit en sönderbruten krona, kan man icke hoppas att bli en vanlig man, lefvande som alla andra. — De äro således förbannade familjer, utropade Köratry: — Nej, de äro privilegierade familjer, svarade ministern, utan att vidare förklara detta vågade yttrande. Han upprepade derpå de resonementer som utskottsbetänkandet upptagit, och påstod slutligen, att plebiscitet, som fordrade fred, förbjöde regeringen att låta de landsflyktiga prinsarne återinträda i Frankrike. Omröstningen gat till resultat, att den enkla dagordningen antogs med 174 röster möt 31. Vända vi blicken från Frankrike, der san