Dagens Nyheter – 7 juli 1870, sida 2

var det mera, än den för ögonblicket lifvade sinnesstämningen ? Ändtligen var allt slut och gästerna började skingra sig; den stackars Polly ville gerna ha farit sin väg också; men hon hade Tofvät at: stanna öfver natten. När alla aflägsnat sig, sade hon till Kate: — Jag tror jag går upp med detsamma, Ka e, jag är så trött. Ty hon skulle dela Kates rum, och kände att hon måste hafva några minuter för sig sjelf; svänningen var för stark. -— Gör det, min vän, vänta icke på mig, svarade Kate. Då Polly kom till sängkammarsns ensamhet, gick hon fram och tillbaka med hiinderna hårdt sammanknäppta. O, hvad hade förenledt honom ätt upp: föra sig så? och detta till, sedan hon visat honom så mycken gunst ned utv nyttja de blå banden: Vid denna tanke giödde Poilys kinder af stolthet, under det bennes hufvud böjde sig. Men stoltheten sjönk eriart tillhopa, och 6, hvad littnad det skulle Varit om hon endast aft tillfälle att gråta ut, men det vågade hon ej göra: Tvärtom tryckte hon fingret mot ögonen och yvifdes nästan i sina bemödanden utt hämma de främbrytande snyftwingarne. Nu tyckte hon sig höra F komma : a at sig t löste hon upp bandet p och iäg åt just som bön skulle ggn ned det, studs till som om det varit en buggorm och s fastnäglad och stuprade på Ver dot Det tunde icke v: t e var det onelkligan pet; en bukett violi henne att nogar hennes uppmi nog att skärp och allt var pri Toms köld: Stackars Polly! gråta än någonsin, OC. det fur ec styrka och allt hennes högmod för att dölja hennes rörelse för Kates skarpsynthet. Lyckligtvis var Kates siöne så: cuppfyldt af aftonens åtskil iga t de ndra g det, men som nu ibet var vickt, såg bon tydligt Nu förklarades ro att