Dagens Nyheter – 30 juni 1870, sida 1

står det, hvilkens egen själ är musikens bästa och renaste resonansbotten. Wilhelm Lerche och hans vän hade suttit tysta och varit idel öra; den sednare afbröt nu tystnaden. — Du har rätt, sade han; det är verkligen något intagande i detta spel. Men är du nu också säker: på att det är hon som spelar? — Om du blott hade sett henne en enda gång, kunde du icke tvifla. Samma själ, som uppenbarar sig i dessa toner, lyser också fram ur hennes ögon; samma lekfulla behag, hvarmed hennes: hand glider öfver tangenterna, har jag beundrat i hennes gång och hela hennes hållning . . -. Knappt en fimma efter sedan jag flyttat hit hörde jag för första gången dessa toner; jag lyssnade, jag hänfördes allt mer och mer, det var något uti dem som tilltalade mig så som musik aldrig gjort det förr. Sedan har jag hört dem hvarje dag, och de ha fängslat mig så vid detta rum, att jag ej kan lemna det, förutom då jag vet att hon är borta. Henne sjelf såg jag genast första dagen i trappan. Vi mötte hvarandra helt hastigt — hon gick ut och jag kom hem; men en enda blick var nog till att öfvertyga mig om att det var hon och ingen annan jag hört spela. Ännu har knappt en vecka förflutit sedan detta vårt första möte, men hvarje dag har jag hört denna förunderliga tonlek, och hvarje dag har jag sett henne. ... — Och nu är du förälskad i henne?