Dagens Nyheter – 29 juni 1870, sida 1

Hozeki Yoymor tviflade på modets och den glada beslutsamhetens tillvaro hos europeerna. I massa kämpa de tappert på grund af disciplin och öfning; de äro icke goda att möta, armå mot ärmå, men hvarje man för sig har hos sig. något vekt och qvinligt, och de afhända sig aldrig sjelfva lifvet utom då de blifvit grubblande och fåniga. De äro till-och med alldeles ur stånd att. begripa det sköna i harakiri. Harakiri alstrar. en ädel känsla af blygsel för allt lågt och dåligt. En bra karl föredrager att dö med ära framför att lefva med skam. Ja, sjelfye bofven, om han har något godt uti sig, känner sig pligtig att försona gina brott genom att befria samhället från sin närvaro. Oro BSeigoro anmärkte härtill, att om harakiti Hade så stor moralisk betydelse, borde män skynda att göra alla Japans folkklasser delaktiga af dess välsignelse, i stället för att behålla det endast som ett adligt privilegium. Men det vill man icke, och det bevisar antingen att man icke uppriktigt tror på sedeis moraliska betydelse eller också anser, att folket icke behöfver all den moralitet som det kan få. För egen del trodde han, att detta bruk upprätthålles här af samma dimmiga, på fåfängan hvilande föreställningssätt som duellen i vissa af Vesterns länder. Vill man aflägga bevis på god uppfostran, ömtåligt samvete och hederskänsla, har man dertill andra utvägar än magens uppskärande. Diskussionen slutade med att en ofantlig majoritet förkastade Oro Seigorog motion. Svårt torde ock vara att afgöra hvilket skådespel skulle vara det vidrigaste för en opartisk åskådare: Europas stupstockar och galgar eller Japans harakiri. En cyniker skulle kunna säga, att Europas bruk är Ssmukt, men att Japans ä är mer heroisktX.