Dagens Nyheter – 28 juni 1870, sida 1

-— 10 — och -villslingra sina: armar omkring henne.) Ja, du skall säga henne allt . . allt. Fru de RAINOY, stötande honom bört, i det hon uppger ett rop. — Min Gud; han är galen! Det är förfärligt! Fru de Lanzolle, min vän! hjelp! . Min herre, stig upp! Hitåt, min vän! . . . Du store Gud! (Hon störtar ut ur kiosken.) Fru de LANZOLLE, skyndade fram. — Hvad är då å färde, min kära vän? Här är jag. Jåg befann mig endast några steg härifrån. Fru de RAINCY. — Jag kunde just ana det. ( Mycket upprörd.) Det är ingenting... nästan ingenting; den unge mannen har blott haft ett anfall af... förtviflan, men det låg något hemskt, något hjertslitande deruti. Stanna qvar hos honom, jag springer efter något hjertstyrkande . . . ättika, karmelitervatten, eller något dylikt . . . Var mycket mild mot honom, min engel, jag skall snart vara tillbaka. (Hon skyndar derifrån med små snabba steg.) GONTRAN, (sitter qvar i kiosken med hufvudet mellan händerna.) — Ack, hvad jag är olycklig! (Han uppslår på måfå den stora boken med röda snittet, hvilken blifvit qvårliggande på gueridonen, men hoplägger den snart åter.) Den här boken är mycket väl skrifven, men det finnes inte sundt förnuft i den. (Varseblir fru de Langolle.) Ah!