Dagens Nyheter – 23 juni 1870, sida 1

bröst, under, det han mumlade några ord sakta för sig sjelf. Så kunde han sitta länge nog, om man lät honom vara i fred, men detta blef sällan fallet. — Bitter Hammarberg nu der igen, och glömmer af sina göromål? kunde en af sättarna säga till honom. — Nej! åhnej, kära herre, jag glömmer ingenting, jäg, och detta är just min olycka. I går afton, då jag var nere vid sjön efter vatten, hörde jag henne åter, hon ropade mig: CHammarberg! Hammarberg, älskar du mig? ropade hon: — Ack, min Anna! visst älskade jag henne, jag älskar henne ännu, fast hon varit död i mer än fem och tjugu år, jag glömmer henne aldrig. — Åh, Hammarberg är tokig, fick han till svar. Gå nu till sitt arbete och sitt ej der oeh grubbla längre. Den gamle gick, såsom han blifvit tillsagd, men den dagen hördes inga visor och intet skratt från hans läppar. Det fanns ingen på tryckeriet som ej kände till hans historia; han hade med sin barnsliga öppenhet berättat den för alla som ville höra derpå, utan att betänka eller eng förstå att han bland dessa menniskor utan synnerlig finkänslighet och medlidande utsatte sig för ett skoningslöst gyckel.