Dagens Nyheter – 22 juni 1870, sida 2

Ten nära som möjligt och lät min kula flyga. Höfdingen stöp omkull som en mjölsäck. Jag sporrade min häst och flög åstad i natten. Indianerna råkade i vild förvirring . och tumlade till sina hästar; men minsta antalet var i stånd att sitta upp och rida . ut i alla riktningar, Mig. kunde de omöjligen se, då .deremot .jag tydligen såg deras af lägerelden klart upplysta gestalter. Jag hade trakten klar för mig och fortsatte min resa med ett slags tillfredsställelse öfver att ha tagit hämd, åtminstone på en och det. den förnämste af dem. Då solen steg upp, kände jag mig verkligen uttröttad; min stackars häst darrade af utmattning och tycktes äfven efter dagens inbrott frukta för vargarne, hvilka hela natten följt oss i stora hopar. Förgäfves sökte jag i alla riktningar efter vatten — jag tror, att jag skulle gifvit. min högra hand, för sådant, icke bara för min utan äfven för det arma kräkets skull, som så troget hade burit mig undan faran. Men ingenstädes stod en källa eller någon pöl att finna. Lyckligtvis var gräset fuktigt af dågg, så att min häst i någon mån kunde stilla sin brännaude törst. Jag lude mig ned och insomnade genast; under förskräckliga drömmar väckte mig. bullret at gälla rop på afstånd — indianer således, som funnit mina spår och förföljde mig! Om någon i lifsfara varit qvick i sadeln, så var det jag, kamrater. Inom några ögonblick var jag i väg. Rödskinnen fingo syn