Dagens Nyheter – 21 juni 1870, sida 2

Liksom Petrarca åt sin Laura, diktade äfven Gunnar ett poem?till sin dyrkade, och en middag, då han, utsträckt under ett blommande acacieträd, hvilade på Boellevues solbelysta kullar, tycktes det honom, att en rosensky sänkte sig ned och inneslöt honom samt att de skönaste kransar så lockande hängde deruppe. Han sträckte händerna upp, och en lagerkrans sväfvade ned öfver hans hufvud, men han bemärkte den ej; han såg blott en myrtenkrans med små hvita blommor, och den syntes honom skönast af alla, ty bladen voro så friska och blommorna så fläckfria. Denna tyckte han skulle passa hans Lindas bruna lockar, passa hennes rena panna, och han sträckte handen efter den ropande: Linda, min kärlek! Och se, hon hörde hans kallande