Dagens Nyheter – 20 juni 1870, sida 2

Charles Dickens familjförhållanden voro, som bekant, allt annat än glada. Hans äktenskap var olyckligt och slutade dermed, att de båda makarne, ehuru egande flera barn, i många år lefde skilda. Ånledningen till denna misshällighet, hittills höljd i dunkel, har nu fått sin förklaringi ett bref af Dickens, som han för 12 år sedan skref till en vän i Amerika, hvilket bref, nu offentliggjordt, har följande lydelse: Min hustru och jag hafva sedan flera år tillbaka lefvat olyckligt tillsammans. En hvår, som kännt oss närmare, har icke kunnat undgå att märka, att vi i afseende på karakter och temperament voro utomordentligt litet skapade för hvarandra. Jag tror knappast att det funnits två genom äktenskapets band förenade personer, hvilka, utan att för öfrigt vara lastbara, haft meta svårt att förstå hvarandra och egt tärre gemensamma punkter... Viskulle vid flera tillfällen Ka skilts åt, om icke min hustrus syster, Georgina Hogarth, hade varit. Allt sedan hon var femtön år gammal här hon egnat sig åt vårt hus och våra barn. Hon har varit deras lekkamrat, deras sköterska, deras guvernant, deras vän, deras beskyddarinna deras rådgifverska och deras sällskap. Den konsideration en man bör hysa för en qvinna nödgar mig att inskränka mig fill att säga, ätt min hustrus lynne drifvit Hennes barn att hylla sig till en annän än henne sjelf, Om jag aldrig så mycket anstränger min fantasi, kan jag icke föreställa mig hvad som blifvit af dem utan deras tant, som åt dem offrat, den bästa delen af sin ungdom och sitt lif och hvilken de äro inverligt hängifna. .. För att förekomma en skilsmessa mellan min hustru och mig har hon icke sparat hvarken föreställningar eller förmåningar, hon har lidit, hon Här ansträngt sig till det yttersta och aldrig gifvit tapt. Min hustru har, isynnerhet under de tolf sista åren, ofta erkinnt för henne huru högt hon uppskattade hennes omsorg och hennes hängifvenhet. För några år sedan brukade min hustru föreställa mig, att det vore bättre om hon lemnade mig, och lefde för sig sjelf; att hennes obenägenhet för mig, som ökas med hvarje dag, stundom ätgriper hennes förstånd; att hon till och med känner sig ur stånd att föra det lif som en gemensam tillvaro påligger henne, och att det bästa hon kunde göra. vore att lemna huset; Jag har derpå alltid svarat henne, att vi måste bära vårt öde och utkämpa striden ända till slutet; att baruen vore det, första man borde tänka på och att jag fruktade att vi tör deras skull vore tvungna att åtminstone, skenr bart föra ett gemensamt lif. Under de tro sista veckorna sade mig Forster emellertid att det för barnens eget bästa vore lämpligt att vidtaga ett nytt årraögemång för detta bedröfliga hus. Jag bemyndigade hononvi nu att göra upp saken med min hustru; han är vår vän sedan 30 år tillbaka. Min hustru villa att Mark Lemon äfven skulle taga del i uppgörelsen, och förliden lördag skref Lemon till Forster, att inin hustru med tacksamhet antog mina förslag.