Dagens Nyheter – 17 juni 1870, sida 1

KP Be UMMUII, SE FYVAS gett inom den periodiska pressen, om icke de innehölle en mängd faktiska oriktigheter, som vi anse oss böra något belysa i den allmänhets intresse, som icke varit i tillfälle att taga närmare kännedom om förhållandena och hos hvilken derför alldeles irriga begrepp skulle kunna uppstå genom den illvilliga framställningen. Förhållandet är det, att hr Wennerberg såsom lektor vid elementarläroverket i Skara såväl fangerat såsom stadsfullmäktig som äfven såsöm ledamot af länets landsting. Af nämnde landsting blef han vald till representant i första kammaren, men kunde ieke mottaga detta val, enär hans dåvarande löneinkomster icke uppgingo till det belopp, som fordras för att vinna inträde i första kamma: ren, en omständighet som icke just talar så särdeles för den af Stockholms-Posten så högligen beubdrade censusbestämmelsen för hämnde kätmmare. Ordförande i komitn för ordnandö af nationalmuseum, utvecklade han i denna sin egenskap lika mycken insigt, som varmt intresse och skarp praktisk blick, så att mån i väsentlig mån har honom att tacka för att det, trots alla de svårigheter, som lågo i en alltför obestämd, och i flera hänseenden förfuskad byggnadsplan, lyckades att ordna förhållandena och åstadkomma det goda resultat som vunnits. Såsom byråchef för under visnifgsärendena har hån utvecklat det största nit, och det är temligen allmänt kändt, att hans inspektionsresor ieke skett for syns skull eller varit lustresor, utan ländt läroverken till redbart gagn. Såsom dessutom ledamot af svenska .akädemien och musikaliska akademien, ät hvilkens angelägenheter han egoat mycken uppmärksamhet, medlem af styrelsen för gymnastiska centralinstitutet Im, m., borde han väl kunna anses icke vara fullkomligt främmande för konkreta angelägenheter, specielt på de områden, söm höra Under det departement, som man i andra länder plägar kalla kultusmåinisteren. Hvad angår insinuationerna om fashionabel pietism, så torde de befinnas lika ogrundade; iaför dem, . som i någon mån lärt känna herr -Wennerbergs varmt fosterländska, i ordets ädlare mening lefoadsfriska, från allt slags hufvudhängeri fria väsen, behöfva de icke gendrifvas. Hela hemligheten i dennä jargoh, som i detta hänseende satts i omlopp, är den ått man alltjemt velat betrakta Gunnar Wennerberg företrädesvis såsom Gluntarnes skald och -dervid förgätit, att ett fjerdedels århundrade förflutit, sedan dessa ungdomsdikter alstrades i en krets af studenter, utan. alla anspråk på att lefva annat än för stunden, ehuru de sedermera, till följd af vänners och förläggares enträgenhet, äfven blefvo allmänhetens egendom. Huru många äro icke de betydande män både inom staten öch kyrkan, som ha estetiska ungdomsynder på sitt samvete, om också ieke så genialiska som Gluntarne? Det orimliga är emellertid att förbise, att en mah med Wennerbergs själsdjup och grundliga --bildning icke kan stanna på den studentikost-estetiska ståndpunkten, att hela hans utveckling måste medföra en nietamor-fos, genom hvilken de ethiska intressena fingo öfverhand -öfver. de blott och bart estetiska och att detta allsicke innebar något häftigt omslag; utan någonting helt naturligt. Hos Wennerberg inträdde denna metamorfos mycket tidigt, och man gjorde väl, då man talar om hans konstnärliga produktioner, om man icke -blott hade i minnet Gluntarne, utan äfven dessa djupt gripande sånger för frihet och fosterland, som säkert icke snart skola dö bort på den svenska ungdomens läppar. Hos herr Wennerberg har metamorfosen ock gått lyekligt och väl; han har hvarken blifvit blaserad eller en andlig sjukling, som hysteriskt kastar sig från den ena ytterligheten till.den andra. Han har blott helt och hållet rättfärdigat den önskan som för 19 år sedan uttalades i-PFidskrift för litteratur, der en författare Mn a rn a ne eo