Dagens Nyheter – 15 juni 1870, sida 2

Hör på den gynnaren bara! Nåja, inte vore det väl alldeles omöjligt, förstås . . . — Kom med nu bara! utropåde Axel och tog morbrodern under armen. Det var ett verkligt nöje att åskåda den fransäs, som nu började och hvari Axel och hans morbror utan fråga utgjorde hufvudfigurerna. Alldeles pionröd i ansigtet och hviftande med armarne somni ett par väderqvarnsvingar, gjorde brukspatronen piruetter, som kunnat komma en balettmästare att blekna af afund ; äfven brorsonen på sitt håll gjorde sitt bästa, och ensemblen var oöfverträflig. Det enda missöde, Axel hade, var att under en kanske väl djerf svängning med armen totalt förderfya en dansande dams alltför uppåtsträfvånde paryr, men det var ju förlåtligt i sådan trängsel, och dessutom framförde han sin ursäkt i så väl valda ordalag, att den förderfvade damen blef gulure i ansigtet än de baiidrosor, bland hvilkiv ham så djerft låtit sin hånd förirra sig. Fransäsen slutade, och den i svett badande gåmle dansören, som från alla sidor mot:og de mest lifliga bifallsyttringar, drog sig helt blygsam åter tillbaka till spelraummen för att äfven der låta lyckönska sig af sina vänner, hvilka mangrant afbrutit spelet för att äse bror Carlssons debut.