Dagens Nyheter – 13 juni 1870, sida 1

par ben, hvilka med verkligen förvånande hastighet rördes åt alla möjliga håll, under det den inre skakningen alltmera tilltog, tills omsider vallen remnade i tre stycken och ur dess öppna sköt framkröp hans så oförmodadt upp och nedvända skjutsbonde. Innan denne ännu hunnit reda sina förvirrade sinnen, hade vår vän med en hastig blick öfvertygat sig om, att hästarna voro friska och färdiga samt att slädan, ehuru kullstjelpt, dock var i godt stånd. Då således ingenting kunde hindra resans fortsättande, vände han sig åter till skjutsbonden och bad honom hädanefter se sig litet bättre före och icke genom ytterligare kullerbyttor förlänga den nog ändå långa vägen. Det enda svar, som utgick från den sålunda harangerades läppar, var ett ouppBörligt och otydligt mumlande, hvilket en annan möjligtvis skulle tagit för någon tacksägelsebön för den lyckliga räddningen ur snödrifvan, men som vår unge resande med sin verldserfarenhet omöjligen kunde antaga för något sådant, utan måste hänföra under rubriken: otillåtna eder. Emellertid hjelptes nu båda åt med slädans uppresande, och efter mycket bråk, otroliga ansträngningar och otaliga besvärjelser befunno de sig åter på landsvägen och fortsatte resan. Snart syntes X. kyrktorn och efter ännu en stund svängde man in på dervarande Lästgifvaregård, hvars yttre såg temligen trefligt och inbjudande ut.