Dagens Nyheter – 13 juni 1870, sida 1

LOOK SICP RASA BE FY UPAI kalla till bönen. Klockgjuteriet står mycket högt i Ryssland — det är ett af de ytterst få handtverk, hvari ryssarne i allmänhet öfverträffa alla andra länder — Isakskyrkans klockor öfvertyga mig dagligen härom. När de började röras i går, tredde jag mig höra en konsert af orglar. Olyckligtvis blandas med deras ljud ofta ett klockspel, som gör en mer löjlig än vacker effekt, ehuru det i barmoniskt hänseende stämmer väl med de stora klockorna. Klockan 10 inträdde metropolitanen öfver Petersburg och Nowgorod i kyrkan. TI dess midt var en estrad uppförd, och mattor klädde såväl den som gången derifrån fram till högaltaret. Prester mottogo sin höge förman och gjorde uppe på estraden, der han stod upphöjd öfver folket, hans toalett. De afklädde honom en delaf de kläder, han bar på sig vid inträdet, och satte på honom en annan skrud. Sedan akten fortgått en stund, gjorde de om denna operation ännu fullständigare. Hans högvördighet erhöll då en ornat af hvit brokad med inväfd röd stjernformig fasonering, och å hufvudet sattes en på ädla stenar och briljanter rik hufvudbonad af annan form än den i katolska och lutherska kyrkan brukliga biskopsmössans. Under omklädnaden kysste metropolitanen klädesplaggen, som han mottog, och de assisterande presterna kysste lika flitigt den store mannens små, hvita händer. Han var nästan skallig och hade klen skäggväxt, så att de ljusa mustascherna ochi:polissongerna knappt syntes. Men i Ryssland skola presterna hafva skägg, och ju mera deraf de bära, desto större tyckes massans vördnad för dem vara. :Metropolitanen hade funnit utväg att hjelpa den förtretliga bristen hos honom på vördnadsväekelsemedel. Han hade låtit håret på sidorna af det upptill skalliga hufvudet växa långt, och det bars löst hängande fram: öfver bröstet, så att man, när han var fullt klädd om hals och hufvud, trodde honom hafva ett sådant der vidunderligt kindskägg, som man stundom ser engelsmännen ståta med. Utom afoch påklädningarne af den höge andlige herden bestod ceremonien af ett med snälltågsfart verkstäldt uppramsande på en gång af en mycket lång bön, hvaruti orden Gospodi pomilui (Herren vare med oss!) stundom förekommo 10 gånger efter hvarandra och då repeterades med hastigheten af 64-dedels noter i en italiensk opera; vidare af ett kort messande främför ikonostasen eller det allraheligaste samt slutligen af blandade mansoch gosskörer. Dessa sistnämnde voro de skönaste man kan få höra; Isakskyrkans kör är ansedd för den yppersta näst kejsarens och gjorde en obeskrifligt intagande effekt, när ikonostasens tunga bronsdörrar voro öppnade af dolda händer och ljufva harmonier från en osynlig kör strömmade ut i den yttre helgedomen till de andäktiga, som stodo eller lågo på knä framför de många små-altarne med de brinnande vaxljusen. De grekiska kyrkorna hafva ingen annan belysning än den från dömen. De äro således mörka. Detta för att kunna åstadkomma ljus-effekter framför helgonbilderna. Fromma och okunniga själar ur de fattigare klasserna komma och köpa sitt vaxljus i kyrkan och sätta det framför den heliga jungfruns bild Så falla de ned i stoftet för henne och Jesusbarnet, luta pannan mot det kalla sten