Dagens Nyheter – 9 juni 1870, sida 1

UV åter hade blifvit allvarsam. Efter hvad jag hittills nödgats säga, är det återstående blott en bagatell. Hör nu slutet af historien. Då Clameran hade lemnat Milhonne, som för honom hade röjt fröken de la Verberies olycka, hastade han hals öfver hufvud till London. Det lyckades honom temligen snart att finna den förpakterska, åt hvilken grefvinnan hade anförtrott Gastons son, men hos henne väntade honom en obehaglig öfverraskning. Man sade honom, att detta barn, som var inskrifvet i kyrkboken under namnet Raoul Valentin Wilson, hade dött af körtelsjukan, knappt åtta månader gammal. Raoul försökte att protestera. — Man har sagt, började han. — Man har sagt det, min vackre vän, och man har också skrifvit det. Tror ni, att jag låter afspisa mig med toma ord? Han drog upp några handlingar ur fickan och sade: — Här är en förklaring af förpakterskan, hennes man och fyra andra vittnen; här är utdrag ur kyrkoboken och här en dödsattest i fullt laga form och attesterad af franska beskickningen. Är ni nöjd med den? — Men då? frågade bankiren. — Då, fortfor herr Verdunt, trodde Clameran först att han icke behöfde barnet för att plundra fru Fauvel, men han misstog sig.