Dagens Nyheter – 8 juni 1870, sida 1

kundanter höllo med honom, men Raoulg sekundanter förklarade, att hederns lagar voro uppfyllda, och att de icke med lugn ville åse, hur deras vän ånyo satte sitt lif på spel. Öfversten måste gifva med sig, och Raoul återvände hem, mycket glad öfver att ha sluppit med en så lindrig åderlåtning och fast besluten att för framtiden undvika denna älskvärda persons sällskap. Det hade emellertid blifvit klart för Raoul att anfallet i Vesinet och duellen måste stå i något slags sammanhang med hvarandra, och hvem skulle väl här stå bakom annat än Clameran, som först kunde få gifta sig med Madeleine sedan han hade lemnat fullt betryggande garantier för Raouls framtida uppförande? Han anställde nu ett litet förhör med markisen och hans aningar öfvergingo till visshet. Den öfvertygelsen, att den man, hvars planer han så verksamt hade understödt, hetsat lönmördare och väpnade sysslolösa äfventyrare emot honom, var väl egnad att göra honom ursinnig, och dertill kom vidare en stark känsla af ångest. Han insåg att hans lif hängde på en tråd, då en så förhastad och dumdristig skurk som Clameran ville rödja honom ur vägen, Lyckan hade två gånger på ett underbart sätt räddat honom, men det var antagligt att ett tredje attentat emot honom skulle få en annan. utgång, och då han fullkomligt riktigt bedömde gin kamrat, såg han blott bakhåll