Dagens Nyheter – 7 juni 1870, sida 1

Stockholms-Nyheter. Pingsthelgen blef i år, om någonsin, en hänryckningens högtid. Den förde till oss, hvad vi länge saknat, sommarvärme och en oskymd sol. Under sådana förhåltanden behöfver knappt sägas, att en mycket stor del af hufvudstadens invånare wunder dessa dagar befunnit sig på resande fot. Det vill mer ståndaktighet till, än som i allmänhet blifvit en äkta stockholmare beskärd, att hålla sig inom stadens gränser, när naturen derutanför står vinkande i högtidsskrud, när syrenen och liljekonvaljen blomma, en frisk doft kommer helsande från skog och äng, marken bjuder på sin gröna, svällande gräsmatta och kungl. vetenskapsakademiens almanacha underrättar att två dagar å rad äro hvilodagar. Alla både kända och namnlösa ställenihufvudstadens omgifningar ha varit öfverbefolkade, å alla de tjogtals utfartsvägar till landet, som Stockholm numera om sommaren eger, har man sett skaror af menniskor vandra eller åka ut. Det ena ångfartyget efter det andra har ångat bort med lustresande tillmera aflägsna ställen, och lokomotiven mellan Södertelje och Upsala ha kunnat bli tröttkörda, så många fullastade vagnar ha de haft att draga på. Till Upsala ha isynnerhet många varit på besök. Dertill bidrog väl att en del skarpskyttar på pingstdagen ditreste (hvarom på annat ställe i bladet); kanske oek att ej så få, genom den uppmärksamhet som den åldriga lärdomsstaden i dessa dagar tilldragit sig, önskade fördenskull se efter om det ännu 1 Upsala finnes några hyggliga menniskor qvar, eller om hela staden blifvit förvandlad till en enda stor bierstuga med en befolkning af bara kunder. Har man hyst några dylika farhågor, så hafva de blifvit. fullkomligt häfda. Man har försäkrat oss att Upsala är lika angenämt, lika förtrollande som det alltid varit, och dess botaniska trädgård saknar ännu sin like i norden. När stockbolmaren ej reser åt något annat håll, far han åtminstone till Djurgården. Denna vår lustgård, som, lik paradisets, nog har sitt kunskapens träd till både godt och ondt, : bibehåller fortfarande hela sin tjusningsoch dragningskraft. Och hr Davidson är så visst och sannt ingen engel med ett bart huggande svärd, som nekar en stackars hungrig och törstig menniska att komma dit. Hr Vasseur är det visserligen icke heller. Icke heller hrr Eckert och Sund-: berg. De se gerna att så många som möjligt förfriska och vederqvicka sig, och ået är ej deras skull, om ett eller annat hundratal gäster hos dem under dessa dagar törstat ihjäl eller nödgats gå omättade, ty äfven den starkaste och bästa vilja nödgas stundom vika för massornas öfvermakt. Beväringsynglingarne, som nu på Ladugårdsgärdet bäst öfva sig att icke vika, äfven om en :ställes mot tio, voro icke heller bortglömda af sina vänner under pingsten. Der var glam och glädje, men der gick äfven hett till. Man har nemligen berättat oss — en referent kan, tyvärr, ej vara allestädes och se allt med egna ögon — att pingstdagen kl. mellan 2 och 3 e, m. uppkom på Ladugårdsgärdet en — eldsvåda. Detta var ett ovanligt folknöje på den platsen, men:det var också någonting ovanligt som brann — ett beväringstält. Det. blir