Dagens Nyheter – 19 maj 1870, sida 1

ha stundom att han skulle följa med henne hem och äta middag tillsammans med familjen. Hon förlät honom alla de synder, han hittills hade begått, eller sköt hon skulden för dem på Louis Clameran, som var frånvarande. — Nu, då Raoul icke längre har sin onkels afskyvärda råd att lyssna till, blir han sig lik igen, sade hon till sig sjelf. Han är nu nästan lika ädel, sanningsälskande och högsinnad som hans aflidne fader. Detta hyceklande lif tröttade icke Raoul. Han fattade liksom en god skådespelare kärlek till sin roll, och han egde den egenskapen, som är egendomlig för stora skurkar, att tro på sina egna lögner. Det gick så långt, att han ibland icke visste, om han talade sannt eller om han ljög. . Men han hade också lyckan med sig. Den stolta, misstänksamma Madeleine erkände stundom, att hon låtit bedraga sig af skenet och varit orättvis mot den unga äfventyraren. På sista tiden hade alldeles icke varit fråga om penningar. Den förträfflige sonen lefde af solsken och vackert väder. Raoul triumferade således i alla möjliga afseenden, då Louis, som emellertid hade haft tid att ordna sina planer, återkom från Oloron. Ehuru Louis nu var mycket rik, var han dock fast besluten att icke ändra något i sitt lefnadssätt, och han tog derför liksom förut in på hötel de Louvre. Den enda utgift, han tillät sig, var anskaffandet af ett