Dagens Nyheter – 18 maj 1870, sida 2

Red. har blifvit anmodad meddela nedanstående adress Till svenska folket! Den uppmaning, som den nyliberala ccentralafdelningen sistlidet år lät utgå till svenska folket att samlas för att gifva uttryck åt sina önskningar i fosterlandets vigtigaste angelägenheter samt att öfverenskomma om gemensamma mått och steg för att på laglig väg nå dessa önskningars uppfyllande, har blifvit besvarad på ett sätt, som vida öfverträffat centralafdelningens förhoppningar. Nästan i alla delar af landet ha folkmöten hållits, der landets behof och önskningar lagts i dagen; och dessa folkmöten hafva företett en löftesrik början till ett politiskt lif inom samhällsklasser, der förut endast ett högst ringa intresse för allmänna-angelägenheter försports. De beslut, som fattats å dessa möten, bevisa, att svenska folket djupt känner ett behof af förändringar i nästan alla delar af samhällsorganismen. Sålunda har man uttalat: att vid afgörande af statens och kommunens angelägenheter personligheten måtte tillerkännas den rätt, som henne tillkommer; att den frihet att dyrka Gud enligt hvars och ens samvete, hvilken grundlagen tillförsäkrar hvarje svensk medborgare, måtte varda en sanning och att de särskilda fordringar, som inskränka denna frihet, måtte upphäfvas; att öfverflödiga embeten och tjenster måtte indragas samt att sjelfstyrelsen, till hvilken vår tidsålder sträfvar, må vinna utveckling; att jordbruket bör befrias från de skatter och onera, som företrädesvis eller uteslutande trycka större delen af den svenska jorden och derigenom hindra jordbrukets kraftiga uppblomstring, samt att så vidt möjligt all skatt bör fördelas på rikets samtlige medborgare efter hvars ech ens förmåga att betala; att folkundervisningen bör så ordnas, att en sannt medborgerlig bildning sprides äfven till barnen i den fattiges koja; att landets försvar bör grundas på folkbeväpning, hvilket är enda medlet att göra det betryggande för vårt vidsträckta område, samt att strafflagen bör mildras, långsamheten i rättskipningen afhbjelpas och att den anklagade i vårt, liksom i alla andra länder, bör erhålla en försvarare. Men om de sålunda uttalade meniovgarne skola vinna tillbörligt afseende inför dem, som ega att besluta öfver fosterlandets angelägenheter, så är nödvändigt att de, hvilka omfatta dessa meningar, icke tröttna i sina bemödanden att sprida sina åsigter till ett så stort antal medborgare som möjligt. Det är derför af vigt,