Dagens Nyheter – 10 maj 1870, sida 2

— 366 — icke säga, att jag låtit dig, som är oskyldig somm ett barn, bära skulden för mina synder. Den ädla, högsinta flickan skakade sorgset på hufvudet och sade: — Man skall icke kunna: säga, att jag, så länge jag kunde förekomma det, har låtit vanärar och skymf inträda i detta hus. Är jag icke skyldig er mer än lifvet? Utaner skulle jag varit en stackars fabriksarbeterska i min hemort: Är det icke du som uppfostrat mig? Är jag icke skyldig min onkel hela. den förmögenhet, som nu frestar denne usling? Äro Abel och Lucien icke irtina bröder? Och jag skulle betänka mig, då man hotar vår frid och vårt hemt. . . Nej, jag skall bli markisinna af Clameran. Mellan fru Fauvel och hennes nidte uppstod nu en ädel täflan öm hvem som skulle vara den ädelmodigaste. — Jag är ej skyldig någoh annan än: mig sjelf: räkenskap för mina handlingar; sade Madeleine, som mycket väl insåg, att här var den ömnitåligaste punkten; under det du; kära tant, bör tänka på din man och dina barn. Tänk dig onkels sorg, ont had någonktin finge veta sanningen. Han skulle dö af grämelse deröfver. Förhållandena hade gestaltat sig så egendornligt; att! fru Fauvel alltid: hade hejdats på sin väg under förevändning af att hon hate en helig pligt: ått uppfylla: Sedan hon sålunda uppoffrat sin man för