Dagens Nyheter – 9 maj 1870, sida 1

Låtom oss annonsera ett lån på 40 millioner, att upptagas, i mån af behof, till jernvägsbyggnader, sade regeringcu vid riksdagens början. Låtom oss stanna vid 8!2 millioner, föreslår statsutskottet vid riksdagens slut. Det är hvad vi behöfva, dels för att infria ett äldre lån, dels till att fortsätta jernvägsbyggnaderna med. När icke mer än 8!2 millioner behöfvas, är det väl icke förmätet att pgäga, att det är onödigt att nu tala om något större lån. Statsutskottet har föreslagit att upptaga lånet mot obligationer i svenskt mynt, att återbetalas inom 5 å 10 år. Ränta och kapitalrabatt må bero af omständigheterna. Så heter det i 1:sta punkten af utskottets memorial n:er 77. Tillstyrkandet i denna punkt har tillkommit på det sättet, att utskottets ene ledamot, hr Wallenberg, råkat votera oriktigt, så att en annan åsigt än hans segrat på en röst. I det följande är hans fel rättadt derigenom att utskottet alternativt tillstyrkt riksdagen att öfverlemna åt riksgäldsfullmäktige att upptaga lånet på ett annat sätt. Detta sätt är det i England och Frankrike länge brukade: att göra lånen ouppsägbara från långifvarens sida, det vill säga eviga. Det är ju en gudomlig uppfinning! När ett land under någon tids förlopp såsom Sverge, tagit upp det ena lånet efter det andra, begynner folket att finna sig generadt af den ständiga vigilansen och att begära slippa höra talas om -nya lån på 25 millioner, 18 millioner, 8 !2 millioner, 0. 8. V. Då uppträder en stor financier, han må heta Wallenberg eller någonting annat, och föreslår ett nytt, cacherande namn på den gamla saken, han proponerar en lånemaskerad, han kläder statslånen i en domino som kallas perpetuela räntor eller Couppsägbara obligationer. Vi skola icke längre göra lån att betalas om 5 år eller 10 år eller 40 år, säger han, utan vi skall sätta oss i en skuld: som vi aldrig behäfva betala; det är mycket fördelaktigare. När vi vilja låna (nominelt) 1 million: rdr, så skrifva vi bara in i statsskuldens stora bok att vi hafva 40,000 rdr mera om året att betala i ränta, Derpå sälja vi obligationer och få för hvarje 100 rdr 70 rdr eller något dylikt. Få vi en gång råd, så köpa vi igenobligationerna, eljest låta vi dem löpa, blott betalande våra 40,000 om året på den millionen. Det var så der oskyldigt England och Frankrike begynte skrifva in några hundra tnsen pund eller frank i sin statsskuldsbok. Det gick så lätt att förlänga ränteregistret. Inte låter . det lika illa att skrifva in 400,000 rdr ränta som tio millioner lån. Men nu har England en sådan der konsoliderad statsskuld på elfva tusen millioner