Dagens Nyheter – 29 april 1870, sida 1

Han kände för sin del mer än en man, gom skulle skatta sig lycklig, om Valentine ville mottaga hans hand, och som skulle anse det för en kär pligt att undanröja alla hennes mors bekymmer. När allt kom omkring, förekom grefvinnang ställning honom icke så dålig, som hon föreställde sig. För att försätta la Verberie i utmärkt skick erfordrades blott en summa af fyrtio tusen frank, och hvad betydde väl det? Dessutom vore det ju icke en present af svärsonen; utan blott ett förskott, ty la Verberie skulle ju en gång efter naturens ordning tillfalla honom. En man, som älskade Valentine, ville ju dessutom icke låta sin hustrug moder sakna den välmåga, som anstod hennes ålder och hennes stånd. Andrå talade med ett sådant uttryck af öfvertygelse, att det efterhand förekom grefvinnan, som om en rosenfärgad sky lade sig lindrande öfver hennes sorger. Den enda punkt som oroade den unge ingeniören var, om hon hade förstått att han talade för sig sjelf, men i den vägen kunde han vara lugn. — Ack! sade hon med en suck, man kan icke sätta la Verberiei stånd igen med fyrtio tusen frank; det går med räntor och andra utgifter upp till minst sextio tusen frank. — Fyrtio eller sextio, det gör ingenting till sakon och är icke värdt att tala om,