Dagens Nyheter – 26 april 1870, sida 1

Re -Oeh då hon vägrade att mottaga dem, fortfor han: ; — Tag dem som en pant på min återkomst. Om jag icke fordrar dem: tillbaka.inom treår, så är jag död, och det är då min önskan, att du; skall behålla dem som sett minne af mig, som har älskat dig så högt. Hon brast i gråt och. mottog. juvelerna: — Hör nu, fortfor Gaston, min sista bön till dig: alla anse mig för död, och det är det-enda-som befordrar: min räddning, men jag kan icke låta min gamle fader förblifva i denna villfarelse. Lofva mig, att du sjelf i morgon -bittida skall underrätta honom om att jag är räddad: — Jag lofvar det, sade hon, men säg mig nu, hvart ämnar. du dig? — Jag skall resa till: Marseille. och dölja mig-der-: hos: en vänytilldess jag kan frina en gsjölägenhet. Du kan inte resa på detta sätt; du måste ha en: följeslagare, och. jag skall skaffa dig en,-till hvilken du kan hysa det mest oinskränkta förtroende, vår granne Menoul, som i flera år fört en båt på Rhöne. De lemnade parken genom en liten dörr, till hvilken Gaston hade nyckeln, och: voro smart vid den gamle sjömannens koja. Då han såg Valentine träda in, åtföljd af Gaston, steg han upp och -gnuggade sina ögon, liksom han ville bortjaga en dröm. — Fader Menoul, sade Valentine, herr gref