Dagens Nyheter – 23 april 1870, sida 2

— Tack, fader, tack! Jag mottager dessa smycken, som min salig moder har burit, men jag mottager dem blott som ctt depositum, anförtrodt åt min heder. — Tiden hastar, sade Louis, afbrytande dem. — Det är sannt, sade markisen, stig upp, Gaston, och må Gud hälla sin hand öfver dig. Gaston steg långsamt upp och sade: — Innan jag lemnar er, fader, har jag en helig pligt utt uppfylla. Jag har ännu icke sagt er allt. Denna unga flicka, hvårs försvar jag tog i afton, eger min hela kärlek, och jag ber e6r, fader, jag bönfaller derom på mina knän, att ni begär hennes band för mig hos fru de la Verberie: Jag vet att Valentine icke skall draga i betänkande att följa mig i landsflykt. Gaston höll upp, förfärad öfver den verkan som hans ord frambragt. Den gamle. markisen hade blifvit röd eller, rättare, violett i hela ansigtet. —Det är ju afskyviärdt, mumlade han till hälften qväfd af vrede, det är ju komplett vanvett! — Jag älskar henne, fader; jag har svurit att icke äkta någon annan än hennel — Så låt då bli att gifta dig. — Jag skall ha Henne till hustru! utbrast Gaston, som började bli het, emedan det gäller min heder. Jag förklarar att fröken de la Verberie skall blifva min, emedan det är för sent att taga mitt ord tillbaka, emedan