Dagens Nyheter – 23 april 1870, sida 1

Gaston var icko så illa tilltygad, som han hade trott. Med undantag af ett knifstygn i venstra öfverarmen, voro de öfriga såren obetydliga och sedan han blifvit förbunden och fått andra kläder på, kände han sig som en annan menniska, beredd att trotsa nya faror. — Du tror således att det är nödvändigt att du flyr till utlandet? sade markisen. — Ja, fader. — Min bror har icke något annat val, sade Louis. Om han stannar qvar, arresterar mån onom, släpar honom inför domstolen . .. och hvem vet? — Jo, visst vet .,man det, brummade den gamle markisen, han blir naturligtvis dömd. Det är en af de välgerningar, vi ha att tacka den odödliga revolutionen för, såsom de kalla den. , Hade, det varit i mina yngre dagar, så skulle vi alla tre ha stigit till häst med svärd vid sidan och tägat mot Tarrascon, och då . men nu får man fy. — Och icke ett ögonblick är att förlora, sade Louis. — Det är sannt, svarade markisen, men för att fy till utlandet måste man ha penningar, och jag här för ögonblicket inga. Jag, gamle slösare, har aldrig tänkt på framtiden. Hade jag blott hundra luisdorer till hands. På en vink af markisen öppnade Louis en chiffonier, men den innehöll blott tusen frank i guld. — Tusen frank! utbrast markisen; det är