Dagens Nyheter – 20 april 1870, sida 1

VÖOLD HOLUIIURES Te BIL. åt regeringsmakten i konungens hand. Men att detta skulle ske genom tillsättandet af en konseljpresident, som skulle utgöra en exponent af regeringens grundsatser, måste jag i likhet med J, A. H. förklara mig icke kunna fatta. I sin sednaste artikel framkastar J.A. H., förmodligen på skämt, att man, för att inse detta, möjligen skulle hafva varit statsråd. Jag har verkligen haft denna ära, men bekänner ändock min oförmåga att nöjaktigt komma till rätta med förklaringen; ty att grefve H. skulle, med förordnandet af en konseljpresident, åsyfta att denne, såsom konungens särskilda ombud, egentligen skulle utgöra en tygel på statsrådet, hvarmed detta skulle styras, eller att han skulle verka som en kil, för att spränga ett för allenastyrandet obeqvämt motstånd af ett enigt statsråd, har jag hvarken rättighet eller anledning att antaga. För mig vill det tvärtom synas, som vore det nästan ialldeles gifvet, att genom tillkomsten af en konseljpresident statsrådets politiska vigt skulle mera ökas än minskas, och då detta jemväl, enligt min åsigt, är det bästa medlet att, såsom jag lifligt önskar, upprätthålla den konstitutionela konungamakten i sin fulla styrka, så skulle jag väl icke egentligen hafva något mot att ett konseljpresidentskap inrättades; men jag tror dock icke, att en såd n anordning är för ändamålet nödvändig. Enligt lag och häfd är justitiestatsministern den främste ledamoten i statsrådet, och behofvet att någon finnes, som leder och öfvervakar dess samfälda arbete, kan på detta sätt i de flesta fall, utan alltför stor svårighet och utan att väcka afund eller missnöje, uppfyllas. Väl skulle det kunna hända, att någon annan ledamot af konseljen än justitiestatsministern egde de för konseljpresidentskapet lämpligaste egenskaperna, men i sådant fall uppstår säkerligen också frivilligt, och liksom af sig sjelf, det förhållande, att den mest framstående personligheten utöfvar ett ledande inflytande. Hufvudsaken är, att den konstitutionela regeringen, d. v. s. konungen och statsrådet i förening, eger styrka och anseende. Och det blir då, synes mig, för alla dem, som önska -att härtill -bidraga, en pligt att icke -utan -behof och giltiga skäl vid hvarje tillfälle, .som -erbjuder sig, mot regeringen framställa sväfvande anmärkningar och klander eller uppväcka och utbreda missnöje; ty sådant måste i längden undergräfva förtroendet och minska fastheten. Det finnes likväl en annan fara för den konstitutionela -konungamaktens -oförminskade kraft och inflytande, vida större än den, som åstadkommes genom upprepade, opåkallade anfall mot regeringen, och denna består deri, att regeringen söndrar sig inom sig sjelf. Och allra störst blir denna fara, om söndringen eger rum, icke mellan konseljens medlemmar inbördes, utan mellan konungen och konseljen. Om det förhållande någon gång skulle inträffa, -att konungen, då han saknar förtroende för sina -rådgifvare, ändock ej skiljer sig från dessa rådgitvare, utan bibehåller dem, men i. stället för att understödja deras sträfvanden och söka bereda framgång åt de förslag, som i samråd med dem blifvit framlagda, på omvägar motverkar dessa förslag och sträfvanden; då förlamas också styrkan och enheten hos regeringsmakten, och konungamakten, som väl icke rättsligen är något annat än -regeringsmaktens kontinuitet, måste derigenom blifva i betänklig grad försvagad. Men icke har man-då-rätt att kasta skulden för ett så olyckligt förhållande. på institutionerna eller ens på konungamaktens vedersakare! — Man invänder troligtvis, att under dylika omständigheter, när rådgifvarne finna sig ej vidare ega konungens förtroende, är det deras skyldighet att begära sitt entledigande. Visserligen! — Men -om konungen då förklarar. deras : förmodan, -att de skulle hafva förlorat hans förtroende, vara ogrundad? —