Dagens Nyheter – 20 april 1870, sida 1

— — Eller påstår man kanhända, att en sådan ställning ej gerna är möjlig? Jag tror för min del -deremot, att den alldeles icke är omöjlig. Visserligen förutsätter den, att en regent, som så handlar, i hög grad missförstår sitt eget bästa; men exemplen härpå äro tyvärr ej sällsynta. Man har tvärtom ganska ofta sett, att konstitutionela regenter betraktaktat den myndighet, som grundlagarne ställt vid deras sida, nemligen statsrådet, konseljen, ministdren, eller hvad den ock må benämnas. med misstänksamma blickar och såsom en regeringsgrundsats antagit, att dess inflytande och anseende måste inskränkas. Det är lätt att förstå hvarifrån detta politiska fel härleder sig. Dels kännes alltid ett band på den personliga viljan besvärligt; dels finner man kronans glans fördunklad, om det anses att någon inskränkning eger rum i maktfullkomligheten; dels förbiser man att under närvarande tids utvecklade samhällsförhållanden utförandet af den personela styrelsen — så framt den ej skall upplösa sig i ett gränslöst slarf och missbruk — blir en praktisk omöjlighet, derest ej regenten åt regeringsbestyren egnar en oafbruten uppmärksamhet och det mest ansträngande arbete, som skulle utesluta nästan all annan sysselsättning, och derjemte eger en sällsynt stor förmåga, öfverstigande till och med Gustaf den andre Adolfs och Carl den elftes, ty dessa stora regenters ovanliga egenskaper voro redan vid den tiden, under så olika förhållanden, knappast tillräckliga för en sådan verksamhet; och slutligen gör man sig ej tillräckligt reda för de följder, som af ett sådant system i längden måste uppkomma, Att understödja en dylik politisk uppfattning och genom det personela styrelsesättets utveckling, eller på annat sätt, medverka till statsrådsinstitutionens försvagande, är derför i min tanke ett stort och farligt misstag. Må man på denna, den högsta och vigtigaste af våra samhällsinrättningar, gerna ställa stora, dock alltid af billighet och rättvisa begränsade anspråk — detta är nyttigt; men må man deremot icke, hvarken af tanklöshet eller med beräkning, genom opåkallade angrepp och samåaktiga -anmärkningar öka det tryck, som konungens rådgifvare, till följd af sin ställning och af särskilda förhållanden, från olika håll hafva att uppbära. Derigenom skulle man lätteligen kunna komma till resultat, som man sjelf är långt ifrån att önska, och i alla händelser förbittrar man ett redligt arbete, som väl kunde förtjena att genom förtroende och någon tillmötesgående välvilja underlättas. J. 4. G.