Dagens Nyheter – 20 april 1870, sida 1

den förmånen att, liksom förr, då vi korsat våra vapen i politiska strider, hafva en motståndare, hvars framställningar ega en sådan klarhet, att något missförstånd om den rätta meningen icke gerna är möjligt. Hvad är då sjelfva grundtanken i grefve H:s yttranden, ej blott vid detta tillfälle, utan, såsom han sjelf antyder, äfven när han täppträdde mot det nya representationssättets införande? — Utan tvifvel den, att genom representationsförändringen skulle konungamakten försvagas, hvilket han nu -också anser hafva inträffat, och hvaraf, enligt hans åsigt, uppstå olägenheter och faror, hvilka han, så vidt möjligt är, önskar förebygga. Jag kan icke tro, att i denna uppfattning af grefve H:s mening ligger något misstag, men angående den betydelse han vill gifva åt begreppet konungamakt skulle jag kunna vara i viss mån tveksam, så framt han ej äfven i detta hänseende undanröjt all osäkerhet genom den förklaringen, att han vill gifva ökad kraft åt regeringsmakten i konungens hand. Det är således den personela styrelsen, hvilken, såsom enligt hans tanke tillhörande vårt statsskick, han vill förstärka och hvars försvågande han beklagar. Här skilja sig våra åsigter. Afven jag önskar, lika varmt som han, en stark konungamakt, men jag menar härmed icke den personela utan den kollektiva eller konstitutionela konungamakten, d. v. s. den statsmakt, som jemte nationalrepresentationen, hvilken utgör den andra statsmakten, har sig anförtrodd högsta ledningen af samhällets angelägenheter. Långt ifrån att beklaga de förändringar, som gjort vårt land, åtminstone vida mindre än förr, beroende .af en personel.styrelse, och således också af slumpen, som-så nyekfullt och olika begåfvar äfven dem, hvilka födas till purpurn, tror jag, att just häruti ligger en anledning till.glädje och till stolthet. Jag säger med afsigt både stolthet och glädje, ty det folk, som icke i främsta rummet sjelf råder öfver sina öden, måste icke allenast känna en förödmjukelse: af att vara försatt i ett omyndighetstillstånd, utan derjemte finna sig tryckt af-en-ständig osäkerhet och oro. Eller saknas väl varningar i detta hänseende i vårt eget lands historia? — Må. man med sina tankas gå tillbaka till Carl den 12:tes, Gustaf den 3:djes och Gustaf den 4:de Adolfs tidehvarf och derefter göra sig den frågan, om vi ej haft nog af det personela regeringssättet och om det kan vara skäl att i öppen eller förtäckt gestalt önska sig detsamma åter. Jag påstår dessutom, att detta regeringssätt alldeles icke är det, som finnes föreskrifvet i våra grundlagar eller öfverensstämmer med deras anda. Redan i 1809 års regeringsform sökte man att uti statsrådsinrättningen skaffa sig ett skydd mot den personela regeringsmaktens vådor, och ännu mer utvecklades detta genom departementalstyrelsens införande 1841, Denna institution, sådan den nu är motsvarar visserligen icke helt och hållet hvad man i andra länder kallar ministåren, men genom det nya representationssättets införande och genom statsrådets förändrade ställning till riksdagen har ett närmande härtill onekligen egt rum. För öfrigt har det vid mer än ett tillfälle visat sig, att statsrådet i sin närvarande form verkligen förmått lemna det skydd, som grundlagsstiftaren afsåg, och lyckligen kunnat afböja förhastade, äfventyrliga beslut, och på grund häraf har det också, enligt mitt omdöme, gjort sig väl förtjent om fäderneslandet. Det ligger i sakens natur, att dylika åtgärder, som äro af negativ beskaffenhet, icke blifva för alla märkbara, men de äro derför ej mindre verkliga och böra ej. lemnas ur räkningen, om man vill rättvist bedöma institutionernas värde eller personernas förtjenst. Emellertid synes grefve Hamilton nu vilj minska statsrådets kollektiva betydelse och inflytande, ty-annorlunda kan jag icke tolka hans tillkännagifna afsigt att gifva ökad kraft