Dagens Nyheter – 20 april 1870, sida 1

Statsrådet Gripenstedt, angående personel styrelse. Under någon tid hafva såväl vännerna som icke-vännerna af politisk lektyr med synnerygt nöje följt en i Dagligt Allehanda förd mild fejd mellan generalmajoren J. A. Hazelius och f. d. statsrådet Henning Hamilton, i hvilken tvist hr W. F. Dalman -deltagit såsom mellankommande part, publik aktor och domare. Hr Hazelius öppnade med sin ungdomliga raskhet bataljen med den grofva projektilen af beskyllning mot hr Hamilton att ha under diskussionen i första kammaren rörande dechargebetänkandet öfvergifvit sin roll-af konservativ och ställt sig på den gamla liberala -ståndpunkten, i det han anklagat ministåören för brist på program, brist på initiativkraft och -brist :på konseljpresident. Hr Hamilton svarade att han är lika konservativ som förr och just för att stärka konungamakten önskar upprättandet af en konseljproaienteplats. (Der kunde ju blifva beädd af hr Hamilton). Sistnämnde uppsats har föranledt en annan, undertecknad med signaturen J. 4. G., om hvilken det icke torde vara otillåtligt att säga att den betecknar f. d. statsrådet Gripenstedt. Uppsatsen varinförd i gårdagens nummer af Dagligt Allehanda och meddelas här, emedan den innehåller, som oss synes, en träffande karakteristik af den Hamiltonska oppositionen inom första kammaren, af hr Hamiltons ställning till den personela styrelsen, af den nuvarande personela styrelsens egen ställning till ministeren, slutligen af detta slags styrelses vådor och olägenheter. Hr J. 4. G. säger i sin högst märkliga skrifvelse: Med ånledning af öfverläggningen i första kämmaren rörande det s. k. decharge-betänkandet Har i tidningen Nya Dagligt Allehanda uppstått en offentlig diskussion, uti hvilken de kända signaturerna J. A. H. och —Im— äfvensom grefve Henning Hamilton vexelvis haft ordet. Det var ganska naturligt, att när personer med så stor politisk erfarenhet, så moget omdöme och så erkänd förmåga att med tänkens och ordets fulla kraft göra sina åsigter gällande uppträdde för att behandla ämnen af hög samhällsbetydelse, så skulle en dylik meningsstrid blifva af mer än vanligt intresse. Det Kar oekså varit förhållandet, och det kan då måhända synas alltför dristigt, att ännu en stämma vågar höja sig för att deltaga i denfina kontrövers. Men då derigenom de stridandes antal endast blir fyra, hoppas den nykomne, att på honom ej genast måtte tilllämpas omdömet om det femte hjulet under vagnen, Meningen med detta uppträdande är visst icke att vilja spela skiljedomare mellan käm,