Dagens Nyheter – 13 april 1870, sida 1

Nrer — RR Beskattningen å tidningarne. Jordbrukarne klaga öfver att beskattningen å jorden är för mycket ojemn. Tidningarre kunna, med kanhända större skäl, säga detsamma om sig. Det kan väl icke ges någonting mera grymt i beskattningsväg än att t. ex. en af Stockholms dagliga tidningar måst under många år betala, utom en betydlig beVillning efter 2:dra artikeln och kommunalutskylder, sex å sju tusen rdr om året till riksgäldskontoret, hvarför den icke åtnjutit arnan fördel än att få portofritt sända 10 å 12 exemplar med posterna. Hr L. Hierta har, i enlighet med ett af generalpoststyrelsen framlagdt förslag, väckt följande motion om upphäfvande af denna orättvisa: i Vid 1823 års riksdag beslöts att befria tidningar från dem dittills åliggande porto för befordran med posterna. Någon ersättning för denna förmån borde tidningarne naturligtvis lemna. Den bestämdes att utgå under formen af en stämpelskatt, hvilken numera utgör, i mån af hvarje tidnings format, från ?ho:dels öre till i:dels eller ännu högre belöpp för hvart exemplar. Uppbörden häraf kostar riksgäldskontoret, som har bestyret dermed, omkring fyratio procent, hvilket uppenbarligen är öfverdrifvet, men icke torde kunna Pringas ned, så länge hvarje blad skall stämplas. Derjemte medför denna beskattning andra kostnader och förluster för tidningsutgifVarne, t. ex. den, att skatt drabbar dem äfven för de tidningar som blifva liggande osålda. Men den största orättvisån i detta beskattningssätt ligger deri, att det drabbar tidningarne äfven för de exemplar, med hvilka postverket icke tager någon befattning. Så har alltsedan några få år efter tidningsstämplingens införande en af hufvudstadens dagliga tidningar under de sednaste 20 åren måst till riksgäldskontoret betala 6 å 7,000 rdr om året för stämpling (det vill säga såsom ersättning för porto), oaktadt icke mer än 10 å 12 exemplar deraf blifvit med posterna försända från Stockholm till landsorten. Andra tidningar betala stämpelatgift för hela sin upplaga, oaktadt endast hälften eller tredjedelen deraf expedieras med posterna. Sådan var troligen aldrig meningen med rikets ständers beslut vid 1823 års riksdag; men huru dermed må förhålla sig, så är det åtminstone visst att det var en oriktig åtgärd af nämnde riksdag att förvandla portot till en stämpelskatt. Den naturliga och riktiga vägen hade varit att nedsätta portot och låta den sålunda nedsatta afgiften fortfarande komma postverket till godo. Om så förordnats, skulle statsverket, genom det öfverskott som ostverket dymedelst kunnat lemna, haft i behåll allt hvad under de sednaste 45 åren åtgått till omkostnader och provisioner för stämplingen och hvilket sannolikt uppgått till mer än 1 million rdr, som nu blifvit onödigt bortkastad. Stämpelbevillningen är icke den enda som tidningarne erlägga. De betala jemväl bevillning efter andra artikeln. Och ytterligare erlägga tidningarnes prenumeranter i landsor