Dagens Nyheter – 12 april 1870, sida 3

nee Hvarjehanda nyheter. Vigtig uniformsförändrinr. Enligt generalordres af den 2 d:s har blifvit befaldt, att officerare ej vidare skola begagna hvita långbyxor på baler å k. slottet. Bref från en Kines. En af de kinesiska attachberna vid den ambassad, som förlidet år besökte Stockholm, har från Petersburg ssrifvit ett bref till en person härstädes, med hvilken han under vistelsen här gjorde bekantskap, hvilketbref blifvit Aftonbladetmeddeladt. Det är skrifvet på korrekt engelska och med ganska god handstil och lyder i ordagrann öfversättning sålunda: Petersburg den 21 mars 1870. Värderade hr Alfred Sch Alldenstund vi voro nödsakade att skyndsamt resa från Sverige, fingo vi icke ens tid att besöka er ännu en gåug. De landsmän och vänner, an att få aflägga sin tactsigelse för den stora vilvilja ni ämnade visa oss genom en ny inbjudning. Olyckligtvis måste vi seå hasugt lemna ert land. Vi hafva besökt Danmark och Ryssland, sedan vi lemnade Stockholm. Enligt er önskan sinder jag nu en kort redogörelse för hvad som intresserat oss i de länder vi hafva skådat. Det sit, hvarpå denna vigtiga kinesiska ambassad blifvit af de mot oss fredligt stämda länderna mottagen, kan betraktas såsom särdeles vänskapligt. Den kännedom vi inhemtat om dessa linders nyare vetenskaper och konster låter oss finna desumma högst törtriffliga och beundransvirda. Hvad beträffar litteratur och sedighet, känner jag mig stolt öfver att kunna säga, det vårt sprik är det svåraste och rikaste af alla. I detsamnia finnas nemligen många tusen ord, bvilka endast måste läras utantill, och följaktligen kunna på vårt språk ifven de obetydligaste saker uttryc! Jag torde vidare äfven få pastå, att endasti Kina når moralen sin fulländning, icke allenast en:edan det kinesiska folket i allmänhet troget uppfyller de pligter, som hiwlen ålagt det, utan äfven emedan det beundransvärdt noga iakttager vår sore filosof Konfutses visa lära och föreskrifter. Mi:t fotografikort skall jag med det snaraste skicka er, så mycket hellre som de porträtter, hvilka jag nyligen låtit beställa, torde blifva firdiga inom några dagar. Med utmärkt högaktning förblifver jag er högt tillgitne PungYi. Göteborgewitz. Någon berättade en afton i ett samqväm, att han på middagen samma dag undsluppit en hotande fara. Vid smörgåsbordet hade han nemligen ämnat förfriska sig med ett stycko benfri lax i olja, men då han: skulle svälja ned den läckra smakbiten, fastnade, som han trodde, ett skarpt ben i tungan. Hvem kan emellertid måla hans med glädje blandade förskräckelse, då han befriat tungan från detta obehagliga appendix och fann det i stället för ett ben vara en — knappnål. Ja, nog måtte det vara bra förargligt att, då man är ute på laxfiske, i stället fånga upp en åll! utbrast en bekant Göteborgswitzare, då den rörande berättelsen var slutad. Varnande exempel. Norska tidningen Fjeldposten berättar följande varnande historia från Trysil: I denna bygd bodde tills helt nyligen en välmående gårdsbrukare med tre söner, at hvilka det icke ville bli någonting. En af dem utvandrade till Nordamerika och lockade genom sina bref efter någon tids förlopp äfven de begge andra dit ut. För icke länge sedan fick fadren ett bref från dem, hvari uppgafs att de der hade det så bra, att äfven han borde resa dit. Det skedde. Fadren sålde sina egodelar för omkring 40,000 rdr och gaf sig af. Men hvad hände? Då den gamle kom öfver till Amerika, det förlofvade landet, kom han snart underfund med att sönerna egde ingenting: de hade blott narrat ut den gamle för att af honom få hjelp. Vi anföra detta, säger tidningen, som en varning mot de många lockande bref, hvilka sändas till dessa trakter från utvandrare. Att dessa önska se flera landsmän hos sig är icke att klandra; att de känna längtan, när de icke se någon möjlighetlatt komma hem igen, är också helt naturligt; men att de fördölja sanningen och begagna sig af lögnen för att bedraga och lura andra är en skamlig handling, som förtjevar det skarpaste tadel. fn ONA AANNSNNA NA RAR ANEMI a attachterne, mwina a emellertid md mig