Dagens Nyheter – 9 april 1870, sida 2

ögon uttryckte nu blott stolthet och vrede, och i en sträng ton frågade hon: — Hur har ni vågat ätspionera mina steg? Hur har ni kunnat tillåta er att följa efter mig och tränga er in i detta hus? Prosper var visserligen oskyldig och skulle gerna ha förklarat sig, men den starka rörelse, som bemäktigat sig honom, lät honom icke finna ord för sina tankar. — Ni har svurit vid er heder, fortfor Madeleinc, att aldrig försöka återse mig. Är det på sådant sätt ni håller ord? — Jag hade svvrit, men ... Han tystnade. — Tala, tala! — Det har händt så mycket sedan den dagen, att jag trott mig berättigad att ett ögonblick glömma den ed, som var aftvingad min svaghet. Det är tillfället eller åtminstone ett främmande inflytande, som jag har att tacka för den lyckan att ännu en gång vara i er närhet. Då jag såg er, bäfvade mitt hjerta af glädje. Jag trodde icke, jag kunde icke tro, att ni, lika oförsonlig, ja, mera oförsonlig än verlden, skulle stöta mig bort, nu, då jag är så olyckHg. Om Prosper varit mindre rörd, skulle han i Madeleines ögon kunnat läsa den strid, hon kämpade. Men med fast röst svarade hon: — Ni känner mig tillräckligt, Prosper, för att veta, det ingen olycka kan träffa er, utan