Dagens Nyheter – 9 april 1870, sida 2

att också smärta mig. Ni lider . . . Jag beklagar er som en syster beklagar en ömt älskad broder, — En syster! sade Prosper bittert, ja, det är just det ord, ni begagnade den dag, då ni bannlyste mig från ert grannskap. En syster! Hvarför har ni då i tre långa år låtit mig invaggas i dessa bedröfliga drömmar? Var jag måhända en broder till er, då ni vallfärdade till Notre-Dame-de-Fouryiers och då ni, sedan vi, knäfallande yid altarets fot, svurit hvarandra trofast kärlek, band en relik om min hals, under det ni sade: bär den ständigt för min skull; den skall bringa er lycka. Madeleine sökte afbryta honom med en bönfallande åtbörd, men han såg den icke, utan fortfor: — Det är nu ett år sedan, och knappt en månad efter det ni gifvit mig ert löfte, aftyang ni mig det löftet, att jag icke skulle försöka återse er. Om jag ändå visste, genom hvilken handling eller tanke jag till den grad kunnat misshaga er? Men ni har icke bevärdigat mig med någon förklaring. Ni har jagat mig bort, och för att lyda er har jag låtsat som om jag frivilligt dragit mig tillbaka. Ni har sagt, att ett oöfvervinneligt hinder reste sig mellan er och mig, och jag har trott er. Hindret är ert hjerta, Madeleine. Jag har trofast bevarat den relik, som ni gaf mig, men den har icke varit lyckobringande för mig.