Dagens Nyheter – 7 april 1870, sida 1

— J00 ända ner på gatan, medan den olycklige kassören ännu stod som förstenad på samma ställe. Han återhemtade sig först då han hörde herr Verdunts hånande röst, som sade: — Se, det var vännen! — Ja, svarade Prosper bittert. Och likväl hörde ni, att han erbjöd mig hälften af sin förmögenhet. Herr Verdunt gjorde en axelryckning med en min af medömkan. — Det var småaktigt af honom, sade han. Hvarför erhjöd han icke lika väl hela sin förmögenhet? Detta slags anbud förpligta till ingenting. Men jag är dock öfvertygad om att denna hederspojke gerna skulle gifva tio tusen frank för att veta oceanen vara mellan sig och er. — Han, min herre, och hvarför det? — Hvem vet? Måhända Paf samma orsak, som han berättade er, att han icke satt sin fot hos sin onkel på en hel månad. — Men jag är säker på att det är sanning. — Naturligtvis, svarade herr Verdunt, med ett hånfullt småleende. Men, fortfor han i en allvarsam ton, låt det nu vara nog med denne hedersman; jag vet hans mål, och det är allt hvad jag bryr mig om. Vill ni nu vara så god och klä om er, så kunna vi gemensamt göra ett besök hos herr Fauvel. Detta förslag tycktes göra Prosper uppbragt.