Dagens Nyheter – 5 april 1870, sida 2

RÄTTEG. och POLISNYHETER. POLISEN. Förhöret med losefina Eklund. (Torts. fr. gårdagsbladet.) Det uppgafs af Josefina Eklund under förhöret att hon med sina föräldrar flyttatin från Hornsberg till Kungsholmen den 2 januari detta år; att, efter hvad hon trodde, det varit på torsdagen (dagen efter mordet) som hon sista gången träffat Clara Walkman ; näst förut hade de träffats någon dag i veckan före mordet. De hade då gått tillsammans, Josefina och Clara, utåt vägen till Hornsberg (der Clara bor hos sina föräldrar). De hade råkat tre kadetter. Den ene, som var något drucken, antastade Clara, berättade Josefina Eklund, och ville föra henne af vägen. Då blef jag ond och slog till honom med Claras väska. Han släppte henne ändå inte; då blef jag arg och slog till honom, så att han fick ett märke efter det (hon visade härvid på sin högra kind). — Nå, ville han inte åt Eklund sjelf? frågade polismästaren. — Jo, hän kom efter mig också, men då kastade jag väskan i hufvudet på henom, och så fingo vi vara i fred. Häradshöfdiug Staaff fick nu framställa ett par frågor: först om mordet försiggått såsom Eklund beskrifvit, hvilket han på uppgifna skäl icke ansåg möjligt. Hon vidhöll i allo sina uppgifter i detta hänseende. För det andra: om hon ej. fått eller tagit någonting mera från hr Montan än det i det föregående omförmälta. Eklund svarade nej, och polismästaren tillkännagaf att vid undersökningarne i hennes hem ingenting blifvit funnet, som antydde att hon tagit något mera från Montan (utom ett paraply). Slutligen frågades om hou sett den dödes plånbok. — Nej, hon hade aldrig sett honom haiva någon sådan. Nu fick Clara Wallman företrida för att upplysningsvis höras. När hon kom in irummet, utropade den brottsliga: Ulara! och sträckte armarne mot sin vän. Clara lutade sig ned öfver herne och omfamnade henne. Denna omarmning varade länge, ock strida tårar runno derunder utför begges kinder. Clara, hvars fader är sockerutkörare på Hornsberg, berättade att hon och Josefina voro uppväxta tillsammans och hade samtidigt gått och läst för kyrkoherden Schultzbergi Kungsholmen. De hade sedan varit mycket tillsaminans, utom dä Olara en tid var i Örebro. Si sta gängen de träffats var fredagen den 25 på qvällen (Maria Bebådelsedag), då de yarit hos Lovisa Eriksson frän kl. omkring 8 till 3,-10 på qvällen. Dagen förut (på torsdagen) hade de också träffats hos Lovisa Eriksson kl. 4 ce. m.; alla tre hade då gått till Lilla Nygatan, der Josefina köpt ett par kängor. Clara hade gått hem till sitt kl. 1, till 7. Josefina hade på torsdagen visat henne klockati, som hon burit i skärpet. Polism. Frågade ni icke hvarifrån hon fått den? Ciara. Ja, hon sade att hon fått den af sin fästman. NN ————— RE EO — REL eh hi