Dagens Nyheter – 5 april 1870, sida 1

en vacker gosso med klar blick och energisk uppsyn. Men han förblef blott ett ögonblick sig sjelf. Sittande framför ett toalettbord, som var bättre försedt med pomador, cssencer, smink och penslar, än någon loretts, började han ånyo att ombilda skaparens verk och göra sig ett nytt utseende. Han arbetade långsamt och förde sina små penslar med en utomordentlig omsorg, men inom en timma hade han ikväl fullbordat ett af sina dagliga mästerstycken. Då han var färdig, var han icke längre Lecoq, utan den tjocke herrn med det rödaktiga skägget, som Fanferlot icke hade känt igen. — Hum, sade han, i det han kastade en sista blick i spegeln, jag har icke glömt något, jag bar nästan icke lemnat något åt slumpen, alla mina trådar äro spunna, jag kan nu börja företaget — förutsatt att Ekorren icke försummar sin tid. Men Fanferlot var alltför glad för att låta tiden förspillas; han sprang icke, utan han flög till poliskammaren. Nu hade äntligen hans tur kommit att visa sin öfverlägsna skarpsinnighet. Han tänkte icke på, att han triumferade med tillhjelp afen annans idter. Det är nästan alltid i god tro som kajan pryder sig med påfågelns fjädrar. Förloppet bedrog icke heller hans förhoppningar. Om domaren än icke blef fullt och fast öfvertygad, så beundrade han likväl det snillrika i förfaringssättet,