Dagens Nyheter – 4 april 1870, sida 3

Riksdags-Nyheter. Jada Första kammaren företog i lördags till behandling lagutskottets utlåtande n:o 21, angående väckta motioner, åsyftande förändringar i gällande författningar om kommunalstyrelse. Utlåtandets alla särskilda punkter biföllos utan diskussion, med undantag af den tredje och fjerde, i hvilka utskottet i afseende på den kommunala rösträttens beg föreslagit dels följande förändrade 2ik. förordningen om kommunalstyrelse på landet: Röstvärdet skall beräknas etter det en hvar röstegande åsatta fyrktal. Dock må ej nägon utöfra rösträtt för större antal röster än som svarar mot en tiondedel af kommunens hela röstetal efter ri gden; dels ock en deremot svarande förändring af 59 2 i samma förordning. Angående den första af dessa punkter uppstod en långvarig debatt, hvilken öppnades af hr C. Ekman, som förklarade att han hade väntat att någon utaf reservanterna mot punkten skulle begärt ordet, men då han såg att ingen af dem gjorde det och märkte att talmannens klubba höll på att falla, så måste han, som ansåg att inga skäl sedan i fjol tillkommit af beskaffenhet att de kunde utöfva något inflytande på kammarens då fattade be slut, yrka afslag å punkten. Hr De Mare medgaf riktigheten af den föregående tal:s anmärkning, men trodde dock att man ej borde lemna ur sigte att k. m:t sedan sista riksdagen utfärdat förändrade bestämmelser rörande röstmaximum i städerna. Om det hade varit nödvändigt att i stad bekommit bolag och flera enskilda personer, kunde man väl fråga, om icke samma sl äfven funnes i fråga om landskommunerna. Förslag om förändring i denna syftning väcktes hvarje riksdag, och deruti låge ett bevis för att det nuvarande stadgandet icke ansågs tillfredsställande, åtminstone icke öfverallt. Lagutskottet hade också hvarje riksdag under de sednare åren konseqvent kommit till ett resultat, som, om det också icke tillfredsställde alla dem som anse en förändring i den kommunala rösträtten nödvändig, dock vore af den beskaffenhet att det borde utaf dem accepteras. Tal. kunde derför icke tro annat än att det vore klokt att antaga utskottets förslag. Afsloge kammaren oupphörligen en ändring i den kommunala rösträtten sådan som denna, hvilken icke vore obillig, så kunde det hända att den en gång måste antaga ett förslag som vore i kammarens ögon ännu mindre tillfredsställande. Det vore deremot politiskt klokt och billigt att antaga förslaget, ty det vore omöjligt att kunna förneka att den rösträtt som nu utöfvas i landskommunerna vore sådan, att den i mångfaldiga kommuner ökade de kommunala utgifterna och man kunde ej undra öfver att kommunalstämmorna så litet besöktes, då det vore förut kändt att en eller två personer kunna diktera besluten och kullvotera alla de andra. Af dessa skäl måste tal. anhålla om bifall till förslaget. Hr Berger — som nu för första gången sedan han i denna kammare erhållit plats deltog i diskussionen — förktarade att han ej ville yttra sig om den föreslagna förändringens behöflighet, utan endast öfver dess formela beskaffenhet, huruvida förslageticke, såsom det a utskottet blifvit redigeradt, gåfve anledning till missförstånd eller till och med i tillämpningen omöjliggjordes. Detta vore också i sjelfva verket förhållandet, ty här förekomme en röstlängd, som vore en obekant storlek och af hvilken man således ville tilldela de större röstegarne en obekant qvot. För att finna denna qvot måste man för sig uppställa en anticipation. Det kunde också vara möjligt att inom en kommun kunde finnas färre än tio röstegande personer, och huru skulle beräkningen af röstmaximum då kunna ske. Tal, yrkade af dessa skäl afslag å punkten. Hr von Koch ansåg att en tillfreds: lösning af frågan om den kommunala ten i allmänhet endast kunde vinnas på basen af en ny bevillningsstadga. För fastighetslande